Igår var jag på ett läkarbesök på avdelningen där de haft mig inlagd.
Denna gång kändes läkaren mer tillmötesgående.
Vi pratade om olika saker och han menade att han både sett vad som hänt med min kropp vid olika tillfällen och fått det till sig av övrig personal.
Vi pratade om ett uttryck ”symatic symtom disorder”, SSD, vilket har, som jag uppfattade, med trauman i kroppen att göra. Man kan inte komma ihåg saker som hänt före två års ålder menade han men förstod att kroppen fortfarande har det i sig om det inte kommit fram tidigare, som det inte gjort för mig.
Så förklarade han varför han valt just den medicin han valt och det är för att min kropp ibland reagerar som den gör.
Han var också beredd på att min kropp skulle komma att reagera som den gjorde. Han fick hjälpa mig att bära jackan och stödja mig på väg ut ur rummet och till en stol där jag fick vänta på sköterskorna som skulle ge mig en spruta. Fötterna vill inte riktigt lyda och kroppen för övrigt blir delvis lealös.
Min känsla är att när jag känner mig trygg (med olika personer) så fungerar min kropp som den mår, men när jag inte känner mig trygg och när jag är ensam och måste röra mig osv så fungerar det oftast. Jag har ingen annan förklaring och nu fick han återigen se det.
Han konstaterade glatt ”så du känner dig trygg med mig nu då alltså”. Likadant när jag grät när jag berättade vissa saker. Jag förklarade ”att det här är jag, jag visar känslor, blir det ledsamt så gråter jag, så är det bara”.
Vi var också överens om att mina kroppsliga symptom givetvis behöver följas upp av vårdcentralen.
Hur som helst, när jag skulle få sprutan lyckades jag förflytta mig själv till det rummet.
Jag hade bett om att en sköterska till skulle finnas där för att hålla min hand, eftersom jag tycker att det gör riktigt ont att få spruta.
Denna gång gick det riktigt bra och jag märkte att just dessa sköterskor blev jag lugn med och vi pratade på om olika saker som distraherade mig från att känna så mycket. Vi konstaterade att det är väldigt viktigt hur personalen uppträder när man är så rädd som jag. Jag tror att dessa känslor har att göra med saker från min barndom. Jag har många teorier, men det kanske jag skriver om en annan gång.
Är du mer intresserad så kan vi skriva om det Du och jag.
När det var klart fick jag tala med mig själv för att sätta på jackan och ta med ryggsäcken och så fick sköterskan släppa ut mig från avdelningen.
Förhandlingen i måndags innebär att jag är under fortsatt LPT till 3:e april, men på lång permission och ska få en spruta var fjärde vecka. Som jag alltså absolut inte vill ha.
Överklagan är skickad.
Jag såg ett filmklipp som än vän sände till mig via facebook där det talas om hur mycket medicin som skrivs ut som egentligen inte är bra, skrämmande. (Klippet är från 2016)
Peter Götszche
Men som sagt nu är jag hemma och ska ta tillfället i akt att bland annat gå ut i dagens sol och blåst.
Tänk vad skönt igår att solen kom fram, fram på dagen.
Ha en bra lördag med vad ni än har för händer!
Kram
