Heléns sida

Hej alla som läser just detta!
Det märktes sist att ni är ett gäng, tack för alla kramar!

Mötet med läkaren kändes ok denna gång. Men trist om han menar att jag ska ha medicin för alltid, det är inte mitt mål. Jag ska fråga nästa gång.
Denna gång höll han med om att jag ska få träffa en psykolog, men först måste pandemin med Covid19 gå över.
Sen berättade jag om hur jag mår nu och han kände igen det som en biverkning av medicinen jag alltså får i sprutform. Den måste ställas in rätt menade han, hm.
Det som stört är att jag inte kunnat sitta ner i lugn och ro, otroligt rastlös helt enkelt, men det har gått över nu.

Hur som helst, jag fick en tablett för att bota biverkningen. Jag tar en om dagen, jag får ta två, men det vill jag absolut inte. Det känns bättre nu så jag är glad för det. Men som sagt, mitt mål är verkligen att slippa den där sprutan vad det lider.

Nu har jag lämnat tillbaka hjälpmedlen jag fick från kommunen, dvs rullstolen och badkarsbrädan. Jag tycker att det går bra utan nu och kroppen är så gott som vanligt. Fotleder och handleder är trötta eller hur jag ska förklara, men jag hoppas att det ger sig.
Tänk vad skönt att kunna röra på alla delar, man ska verkligen vara tacksam när det fungerar.
Jag tar mina promenader runt gruvan och i omgivningarna, det är bra skönt!

Men, detta med viruset, hur stort det blivit. Hur ska det bli med allt, jobb och ekonomin i hela världen?
Där stannar jag för denna gång.

Kram och ha en bra påskvecka trots allt!

Åh vad jag ångrar att jag inte spelade in samtalet med läkaren igår.
En gång gjorde jag det med en sköterska och det var bra då det står annat i journalen efter det mötet.
Hur som helst, jag ska återge en del av samtalet som gör att jag förstår ännu mer att användningen av antipsykotisk medicin har ökat.

– Hur mår du?
– Jag har besvär med min kropp precis som jag berättat om ända sedan i somras. Jag känner att medicinen jag får gör mig ”nollad”, att jag inte känner mig som jag brukar. Sen har vi min yrsel som jag också haft sedan länge.
– Hur sover du?
– 6 timmar per natt och jag sover som en stock. Men jag ska få en skena för andningsuppehåll.
– Ja de 6 timmarna behöver ju inte vara bra. Sover du på dagarna.
– Ja oftast.
– Hur går det med maten?
– Jag lagar mat och äter.
Sen pratade vi lite hit och dit och han som om jag vore ett barn.
Jag är under LPT, tvångsvård och får för närvarande sprutor som jag inte vill ha.
Annars är jag hemma och det är som vanligt.

– Din kollega konstaterade att jag behöver träffa en psykolog men att jag inte får det.
– Nej, eftersom du inte tar din medicin frivilligt så får du inte det. Man ska äta medicinen i tre-fyra månader först. Och gör man det inte frivilligt så kan du inte ta emot en behandling till.

Ja ni förstår väl  att jag blev en aning irriterad. Och när han sen får in ett ”tror” om det med psykolog när han ska prata om det igen så spänner jag ögonen i honom och säger att ja men då tar du reda på det.
Han fortsatte att säga samma saker som jag redan hört flera gånger under denna process. Jag hade ingen lust att lyssna på det igen och igen och ställde egna frågor. Men se då avslutade han och sa att vi kommer ingenstans för du lyssnar inte och har ingen sjukdomsinsikt.

Jag gick besviken därifrån men får i alla fall ett sjukintyg skrivet.
Och jag är på gång att få en röntgentid som min läkare på vårdcentralen förstår att jag behöver.
Jag är glad att jag är inne i vården men blir ledsen när de inte vill lyssna.
Och, jag vet att fler med mig tyvärr blivit behandlade så också, ledsamt och inte konstigt att det ökar med medicin. Troligen finns inte personal för oss att få träffa och då är deras enda åtgärd medicin. Men det är min personliga slutsats.

Fortsättning följer.

Ha en bra tisdagskväll!
Kram

Idag blev det åter ett läkarbesök. Denna gång hos min läkare på vårdcentralen.

Han vet ju att det kan bli lite knepigt med mig så han sa att ”du kan ju lägga dig på britsen med en gång”. Vi skulle nämligen kolla magen.

Det är något knepigt på två olika sätt och resultatet idag blev att han sänder remiss till skiktröntgen av magen och organen.
Vi talade om att har man haft problem länge och inget hittats ja då blir man ju till slut van vid att må så. Och detta problem har jag haft väldigt länge och jag kommer ihåg nu att tidigare mådde jag illa av att ligga på ett speciellt sätt men det går bättre nu för tiden.
Men olust-känslan finns där på samma sätt och nu ska det bli av att se vad det eventuellt kan bero på.

Det visade sig också att läkarna (denna och den i psykiatrin) visste om varandra från utbildning så det bytte vi några ord om också. Vi konstaterade båda två att det tar några gånger innan läkare och patient känner varandra litegrann.
Sen blev det blodprovstagning angående njurfunktion och salter.

Annars blev det mer tv ikväll. Denna gång en dokumentär om isbjörnar. Oj så de fick jobba ungarna, jodå, mamman också må ja lova.
Nu kör vi ”På spåret”, inte för att jag brukar kunna så mycket men i alla fall. Och så gillar jag givetvis programledarna med 🙂

Ha en bra kväll och helg!
Kram