Skolskjutningen i Örebro

Det är så fruktansvärt det som hänt i vårt fina Örebro, tisdag 4 februari 2025.
I natt hörde jag flera vittnesuppgifter via radioprogrammet Vaken.

Runt 14-tiden satt jag med två vänner på ett café i Örebro när vi blev varse om vad som hänt via meddelanden till oss och vi började läsa i medier om det ofattbara. Hela caféet stannade upp och flera lyssnade på nyheter via radion. Vi kom av oss totalt. Det blev många tankar som virvlade runt i våra huvuden.

Klockan 15 var det dags för mig att åka till jobbet som inte ligger så långt bort från Risbergska skolan. ”Min” gymnasieskola där jag tillbringade gymnasietiden på 80-talet.

Alltid när sånt här tyvärr händer i världen så känner jag en hel massa känslor men denna gång kom det så mycket närmare. På ”min” skola och i ”min” stad. Så fruktansvärt. Vilken galning som gjort detta. Jag ryser så i hela kroppen.

Mina tankar går självklart till alla drabbade, anhöriga, vänner och all personal som jobbat med dådet på plats, runt omkring och sjukvården. En tragedi som uppmärksammats världen över.

Personalen på förskolan där jag jobbar hade blivit instruerad att hålla alla dörrar låsta och vara två stycken kvar till stängningsdags. Jag fick samtal från förskolechefen att jag kunde gå hem och inte vara kvar ensam men jag valde att arbeta på. Vi pratade om det hemska och kramade om varandra innan de lämnade mig.

Jag lyssnade på radion hela tiden och det var sändningar om händelsen hela tiden. Så jag gick där och städade och lyssnade och grät emellanåt. När beskedet sedan kom vid 18-tiden om att det var hela ett tiotal personer som dessvärre avlidit så kändes hela kroppen som gelé och det var nära att jag ramlade ihop. 

Till slut blev jag i alla fall klar och kunde åka hem och varva ner efter en knepig dag. Men jag fortsatte att lyssna på nyheter och pratade med några personer i telefonen och försökte komma till ro.

Här vill jag ge tips från Örebro kommun om platser man kan få stöd på om man behöver det. Samt några uppdateringar från polisen.

Nu börjar en ny dag och tankarna far genom huvudet, hur kunde det hända? Denna människa mådde såklart inte bra men hur hade det gått att förhindra? Vad kan vi göra för att det inte ska hända igen? Det känns svart just nu.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Erik, psykisk hälsa, suicidförsök och acceptans

Jag lärde känna Erik Widlund under tiden som jag började jobba med Bubblis på allvar under 2018. Nyligen blev han intervjuad om sitt liv i en podd. Se under bilden!

Erik är bland annat ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll och föreläser om suicid.
Erik har också blivit en duktig fotograf med tiden. Bilderna i detta inlägg har Erik tagit själv.
Erik finns också på Facebook och Instagram om man vill följa hans resa i livet med föreläsningar och olika event som kommer att dyka upp angående fotografier också.

Hjärnkoll arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt.

Erik berättar om hela sitt liv om hur han fått lära sig att leva med sin situation/depression.
Det är frågor, känslor och mående man får jobba med hela tiden säger han. Och frågor som rör situationer man hamnar i har inte bara ett svar, det är olika för olika personer. Erik pratar också om acceptans.

Längre ner kommer ett tips till om ett radioinslag om ett arbetsplatsbesök av Hjärnkoll.


Här finns ett poddavsnitt att lyssna på där Erik blir intervjuad av Martina, Hjärnkoll, Skåne. Det handlar om alkoholberoende samt andra beroenden och om hur Erik haft det med flertalet suicidförsök under åren.
Ca 40 minuter in i sändningen handlar det om hur Erik har börjat må bättre.
—————
Jag är 46 år, en glad och energisk person och som inte gillar att sitta still.
Men depressionen finns där hela tiden.
Jag känner mig utanför och mindre värd.
Men nu kan jag i alla fall förstå att jag är en bra person.

Jag var väldigt sjuk under en 10-årsperiod. Mellan ca 24-34 års ålder.
Alkoholberoende, ingen sjukdomsinsikt.
Jag kände mig som världens sämsta människa.
Jag hade en beroendeproblematik men har nu en beroendepersonlighet.
Jag förstod inte känslor. Men nu har de en plats i mitt liv, t o m så att jag älskar dem.

Ångesten fyller en funktion nu och jag har lärt mig att hantera den.
Våga att göra en förändring. Våga prata om att man är en bra person, men också se sina brister.
Man ska inte jämföra sig med andra utan med sig själv över tid.

Historien kan man inte göra något åt. Leva i nuet. Medvetenhet om vad man kan. Fokusera på bra saker.
Angående sjuktiden, det hade varit bra att få mer hjälp med levnadsvanor. Fokus på hela personen och inte bara beroendet eller sjukdomen.

Mamma och terapeuten samt nära vänner betyder jättemycket.
KBT idag.
Det är en styrka att kunna be om och ta emot hjälp.
Jag har fortfarande tankar om döden. De kommer alltid att finnas där men de får inte bli styrande.
—————

Acceptans enligt Wikipedia: en persons erkännande och godkännande av en situation, process eller företeelse. Det kan ibland handla om att acceptera en situation som upplevs obekväm eller negativ, men utan att försöka ändra på den eller protestera.

Erik med sin hund Daisy.

Det behöver pratas mer om hur vi mår allmänt idag tänker jag.

Jag hörde ett inslag från P4 Gävleborg i förra veckan som handlar om en arbetsplats, Stora Enso, där två medarbetare under ett års tid tog sina liv och där en tredje var på väg. Men det avstyrdes av en vän.
Efter de två första händelserna bjöd företaget in en ambassadör från Hjärnkoll för att tala om sitt arbete. Det är ju oftast inte något det pratas om på rasterna. Den tredje personen berättade då för sina kollegor att han också mått så dåligt att han tänkt ta sitt liv. Han tycker nu att stämningen och jargongen på arbetsplatsen har blivit mjukare.
Länk till inslaget här. Datum 250129 och 1,55 in i den sändningen.

Detta fick jag till mig 21 januari. En ny giv inom psykiatrin i Örebro. Jag hoppas att det djupare samtalet sätts före en snabb medicinlösning. Men självklart behövs det med ibland, för kortare eller längre tid. Men samtalen upplever jag som väldigt viktiga.

Publicerat i Allmänt, Sjukvård | Lämna en kommentar

Familjestöd i skolan

Jag fick ett intressant boktips om ”Familjestöd i skolan”.
Här finns en länk till en artikel i Nerikes Allehanda och bilder finns härunder. (från mars 2023)
Det känns som en väldigt bra tanke med en person på skolan som kan hjälpa föräldrar med frågor som många kan ha då lärarna har fullt upp med sina arbetsuppgifter. Det är också meningen att barnen ska kunna få hjälp med sitt av familjestödaren när det behövs. Målet är att barnen ska klara av skolan.
Sånt här har jag skrivit mycket om tidigare, att det saknas händer i skolan.

Mer om boken kan man läsa här. (från januari 2025)

En familjestödjare som helhjärtat finns tillgänglig för vårdnadshavarna i skolan är en ny roll som Västra Engelbrektsskolan i Örebro var en av de första i Sverige att införa. En bättre samverkan med hemmet förbättrar elevernas förutsättningar att lyckas i skolan. Det menar initiativtagarna Ann-Sofie Keller och Lovisa Liyanage som beskriver hur arbetet går till i boken Familjestöd i skolan – samverkan mellan skola och hem.

Publicerat i Allmänt, Skola | Lämna en kommentar

Insändare i NA om piller

Idag hade jag en insändare med i Nerikes Allehanda.
Det påminner om en text jag skrev nyligen här i bloggen, men så blev det.
Länk här. Sen finns det bilder på den här nedanför.

Återigen handlar det om medicin.
Jag behövde själv medicin för en tid sedan när min kropp sa ifrån totalt och jag hamnade i en psykos och jag kunde inte ens röra mig ordentligt under en tid.
Jag inser att man kan behöva medicin en tid i livet men jag tror inte att det är nyttigt att ständigt äta till exempel antidepressiv medicin då sinnena liksom stängs av.
Jag är absolut inte vare sig läkare eller psykolog utan skriver bara utefter min egen erfarenhet och vad jag talar med mina vänner om.

Det kommer också lyssnartips i slutet, en podd om antidepressiv medicin och en om utmattningssyndrom.

Jag har lyssnat på en podd om läkemedel, gjord av journalisten Johan Cedersjö, som ätit antidepressiv medicin i 10 år och som nu har lagt den på hyllan.
Här kan ni lyssna på hela serien. Där får man följa Johans nedtrappning samt höra om olika studier som gjorts om olika ämnen.
I avsnitt 5 beskrivs hur diagnosmanualen DSM (diagnosbibeln) översattes till svenska på 70/80-talet. Med tydliga listor med symptom och kriterier som personen uppvisar just när den besöker läkaren, inte bara vad personen har med sig från barndomen eller i generna ska kunna ge en diagnos. Bl a med Marie Åsberg och Jörgen Herlofson. De undrar nu varför det inte blivit som det var tänkt när de gav ut nummer 3 av DSM i Sverige. Det blir fler som diagnostiseras än vad de tänkte sig. Och Jörgen ger exempel på när speciellt kvinnor får flera diagnoser på varandra.
Ett bonusavsnitt handlar om begreppet psykisk ohälsa där ST-läkare och forskare Johan Bengtsson ger sin syn på vad det innefattar och när det är läge för en medicin eller inte. När det handlar om sjukdom eller den mentala hälsan.

Här finns också en länk till ytterligare en podd med Marie Åsberg och Jörgen Herlofson om diagnosen utmattningssyndrom.

Publicerat i Allmänt, Sjukvård | Lämna en kommentar

Carin, hennes böcker och om att vara anhörig

Häromdagen träffade jag en person jag inte träffat på cirka 20 år. Vi hade fin kontakt då och började prata som om det var igår, det var härligt.

Vi har en liknande historia i bagaget, varsitt äktenskap och några samboförhållanden, samt barn och att vi har drivit företag båda två. Numera jobbar Carin kvar på företaget hon varit med och drivit i Karlslund i Örebro. Ovolin, butiken som satsar på byggnadsvård och som bland annat säljer färg i äggoljetempera. 

Carin har också skrivit tre böcker. 
Den första handlar om henne själv när hon åker med sin far i livsmedelsbussen runt  Västernärke (Vintrosa) på 1970-talet. Samt en serie på två böcker om hennes farmor och farfar. Dessa är baserade på verkliga händelser under 1930 och 1940-talets Sverige. Carin har tagit del av dessa genom kärleksbrev mellan de två, som kryddats med fantasi så som bara ett barnbarn kan. 
Böckerna går att beställa genom olika förlag via nätet. Där kan man också läsa mer om vad de handlar om. Flera av böckerna finns hos flera bolag.
Pappas tös!
Mars mars måne, kan jag narra dig från Skåne
Tidevarv försvinna…släkten följa släktens gång!

Dessutom har Carins sambo drabbats av en stroke, i detta fall genom en propp i hjärnan. Det gick inte att operera på grund av tidigare sjukdomsfall. Så därför vet man inte hur mycket han kommer att komma tillbaka. Han kämpar med talet och kan mest säga ja och nej. Han har alla känslor kvar det ser Carin i hans ansikte och märker i kroppsspråket. Han kan inte gå mer än sådär 20 steg just nu, annars sitter han i sin rullstol. 
Höger sida är borta så han äter t ex med vänster hand och det går jättebra. Han har börjat svara i telefonen men kan inte säga något men hon hör honom i alla fall.
Carin hälsar:
Det kommer en ny bok i vår ” Natten då Tarzan fick en stroke”. Den kommer att belysa våra upplevelser, främst mina om första sjukdomsåret. Och hur jag upplever sjukvården med mera. Kanske kan det hjälpa någon…
Det tror jag verkligen att det kan, man lär sig mycket genom andras upplevelser, det har jag alltid sagt.

Carin och jag konstaterar också att kommunens Anhörigcentrum är ett mycket bra ställe att vända sig till för att få träffa personer att prata med när man har en anhörig som råkat ut för sjukdom.

Tack Carin för vår givande och mysiga lunch ihop! Tiden gick så fort bara.

Publicerat i Allmänt, Sjukvård | Lämna en kommentar

Pluggdrogen, ADHD-medicin

Igår, 250120, var det med två artiklar till som väckte mitt intresse. En av de handlar om en tjej som tar en ADHD-medicin för att klara av sina studier. I den andra svarar en psykolog på frågor i detta ämne.
När hon växte upp och gick i grundskolan gick det bra att spara att plugga inför prov till sista dagen. Nu när det gäller universitetsstudier har hon börjat fundera på om det är något fel på henne eftersom det inte går att göra som hon är van vid utan hon är tvungen att börja planera. Hon känner att hon inte klarar av det.
Hon står i kö hos psykiatrin för att få en ADHD-utredning.
När en kompis som har ADHD erbjuder henne medicin och hon börjar ta den så känns det bättre.

Men jag tänker att, alla människor fungerar väl olika, har olika lätt för sig med studier helt enkelt. Några kan plugga lite och några mer, hos några sätter sig allt på en gång, medan andra behöver nöta in saker. Man måste väl inte ha en diagnos för att man har det lite svårare, svårare, än genomsnittet?
Men vad är egentligen genomsnittet? Alla är väl olika?

Här finns en länk till artikeln om tjejen.
Sen en länk till den om psykologen på USÖ.
Jag lägger bilder här nere också från de båda artiklarna.

Det är flera års väntetid för en tid för en utredning.
Psykologen säger också bland annat såhär
– Det händer att man självmedicinerar när man är impulsiv som person och inte klarar av att vänta på en utredning. Och impulsiviteten är ju också ett av de vanligaste symptomen vid adhd.
– Men jag måste avråda från det.


Idag, 250121, är det med ytterligare en artikel i ämnet. Om hur en kille med ADHD säljer sin medicin eftersom han inte använder den så mycket själv på grund av biverkningarna.
Länk här.

Artikeln om psykolog Ludwig Linder på USÖ

Publicerat i Allmänt, Sjukvård | Lämna en kommentar

Psykiatrin i Örebro

Jag reagerar såklart på en artikel i Nerikes Allehanda igen (250112). Den handlar om en tjej som söker hjälp hos Psykiatrin i Örebro. Jag lägger hela texten härnere i form av bilder och en länk för att läsa för dig som är prenumerant av NA och finns här.

Hur kan det komma sig att hon och familjen inte fått mer rätt hjälp tidigare då hennes problem utretts så många gånger? Självskadebeteende, trassliga relationer, diagnosen Borderline med flera diagnoser. Hon behöver särskilt boende eftersom hon inte klarar av att bo ensam.
Det skrivs om samarbetet mellan vården och kommunen som tyvärr inte går så bra. Någon måste väl kunna se helheten och ge hjälp utifrån det känner jag?
Men hur hjälper man bäst då om inte inläggningarna hjälper? Det måste vara jättesvårt att avgöra från fall till fall, men jag undrar också hur de bedöms från fall till fall, jag tänker på min egen historia som jag håller på att berätta om. Jag har ju börjat i ett inlägg här i bloggen om psykos. Först och främst krävs det mer resurser, mer personal tänker jag, men ja, det kostar pengar.

I samma tidning uttalar sig chefen för Psykiatrin i Örebro. Men hon kan förstås inte uttala sig om enskilda fall, utan talar om personalbrist och dålig arbetsmiljö.
Bilder av texten finns härnere och här är en länk till artikeln.

Screenshot

Här förklarar chefen i psykiatrin om deras arbetsmiljö.
Hon kan inte svara något om enskilda fall.

Publicerat i Sjukvård | Lämna en kommentar

Kejsarsnitt

Under dagens promenad lyssnade jag på Lisa Ekdahl som vinterpratade häromdagen i radions P1. Här är en länk till programmet. Alla pratare brukar vara så bra och har mycket att delge oss som lyssnar.
Jag har alltid gillat Lisa och valet föll på henne idag. Det ångrar jag inte, hon är härlig med sina berättelser om bland annat Rikard Wolff som var en god vän till henne. Sen berättade hon om när hon fick sitt första barn genom kejsarsnitt när det var hela 2 månader kvar av graviditeten. Hon berättade om hur det gick till och om vad hon trodde, att hon skulle dö, för att barnet skulle få leva. Hon var verkligen inte förberedd på vad som skulle hända.

Då blev jag påmind om min egen första förlossning och kände att jag vill delge mitt eget kejsarsnitt. Jag vet att jag skrev om det redan när det hänt, till sjukhusets förlossningsavdelning. Jag ville tipsa om hur jag tyckte att det skulle kunna gå till när man blir sövd och inte ser sitt barn direkt när det är nyfött t ex. Det var länge sen, så det har nog hänt en hel del på det området nu skulle jag tro. Jag var inte alls förberedd och hade inte tagit reda på något om vad som skulle kunna hända om det inte blev som det oftast brukar bli när barn kommer till världen så att säga. Nu ingår det säkert mer om det på föräldragrupperna, kanske att det hade gjort det i vår med men att jag inte hade tagit in det, jag vet inte?

Hur som helst, den 1 december 1993 gick vattnet ca 4 veckor för tidigt. ”Jag som ska jobba två dagar till och sen vara hemma i några veckor innan det är dags” vet jag att jag tänkte. Barnet var beräknat till julafton så det var ju tid kvar. Väl inne på förlossningen upptäcktes att barnet låg med sätet först. Men efter bedömning av min kropp (mätvärden), planerades det för vaginal förlossning. Men efter ca 12 timmars arbete beslutades det om ett akut kejsarsnitt. Jag läser i min journal (den finns förstås sparad) att det inte var något fel med barnets hjärtljud eller så utan att det var att det inte gick framåt i värkarbetet som gjorde att det blev som det blev.

Jag vet att jag blev jätterädd och hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag blev ivägkörd och jag vet att jag skrek av rädsla och att de spände fast mig i både armar och ben och att sköterskan strax frågade om mitt personnummer och att jag somnade så himla snabbt när jag blev sövd.
Pappan som hela tiden funnits vid min sida blev nästan bara lämnad och undrade vad som hände. Jag vet att han blev bra bemött sen och var med och tog hand om sin son under tiden jag låg på uppvaket.

Jag är självklart så tacksam för att allt gick bra med både mig själv och att vi fick en så fin och välskapt son, Jesper.
Men oj så jag har ältat att jag inte fick se honom färsk och nyfödd. Han var några timmar gammal när jag fick träffa honom för första gången och klädd i sina lila små kläder. Som om att jag var ”snuvad på konfekten” på något vis.

När jag sen fick Linnea, 2003, så blev det så att säga som det skulle och jag är så tacksam för att ha fått vara med om detta under. Att få upp henne på magen alldeles färsk, ja den känslan går inte att beskriva, nu rinner mina tårar som de i och för sig ofta gör, men just nu av en enorm lycka över att som sagt ha fått uppleva att få barn. Jojo, det gör ont och är besvärligt också, men som tur är glömmer man visst den delen efter ett tag.

Ja, det var allt för idag. Väl mött när nästa ämne snubblar över mig.

Publicerat i Allmänt, Sjukvård | Lämna en kommentar

Summering av 2024

Då är det dags att summera år 2024 som blev ett turbulent år på flera sätt, både vad gäller olika relationer och med arbetssituationen. Men under detta år har jag äntligen hittat tillbaka till mig själv ordentligt efter sjukdoms- och medicinperioden.

Under andra halvan av året har jag börjat känna mig nöjd med mig själv, att jag kan tycka om mig själv för den jag är. Den känslan har jag nog aldrig haft förut. Det känns lugnare på något sätt nu. Sen har jag självklart fel och brister, alla har vi våra egenheter såklart. (Jag har skrivit om sådant förut och ska återkomma om det.)

Nu när jag ser på tv, läser något, hör en låt eller ett radioinslag så kan jag känna glädje, pirr och förväntan, vemod och sorg igen. Nu kan det komma tårar igen, som jag var van vid att det ofta gjorde förut, till och med av lycka. Under hösten har jag börjat skriva mer igen samt börjat engagera mig i saker och ting och det känns så kul och såsom ju jag är.

Men jag känner att jag får passa mig så att det inte blir för mycket. Nu behöver jag tänka på att det är jag som ska må bra först. Det gäller hur spännande det än är när hjärnan går igång och vill engagera sig i något. I februari i år när jag skrev om min psykos trodde jag verkligen att jag var på gång igen. Men jag hade tydligen inte bearbetat klart allt gammalt än då.

Den 28 december nu kom en känsla genom kroppen och det kändes som att jag plötsligt la det som hände 2019 och annat jag varit med om tidigare bakom mig. Det resulterade i ett Facebook-inlägg som det ofta gör för mig om saker och ting. 

Gamla händelser påverkar oss alla på olika sätt. Men förhoppningen är att vi ska kunna förhålla oss till det så att inte tankarna om det tar överhanden, men allt är givetvis olika svårt.

Sen var det turbulent på jobbet under våren med och det gjorde också att jag kom av mig igen. Men sen fick jag byta arbetsuppgifter efter semestern och efter det fungerar jobbet bra. Förvisso har jag bytt bort kontorsjobbet, som jag egentligen vill jobba med. Men det kanske skulle vara annorlunda med tanke på vad man skulle göra. Jag har i alla fall bra stöttning av mina kontakter med vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, så just nu har det löst sig bra. Tack!

Nu städar jag på en förskola istället, på samma företag som jag jobbade på på kontoret. Där är det samma saker som ska göras hela tiden och det passar mig bra just nu.

Sen har jag såklart umgåtts med mina barn och med mamma med sambo och med alla andra goa personer runt mig och självklart dansat mycket, promenerat och lyssnat på musik. Denna sommar blev det också ovanligt många bangolfspel som jag alltid gillat. Det blev också en fin Västkusttripp med bland annat en del räkförtäring.

Det allra bästa i år är att ha hittat tillbaka så bra i dansen igen. Det kan tänkas att jag utvecklats lite med. Det är så roligt när jag får dansa med förare som testar en massa turer med mig så att jag får lära mig nytt av dem. Men jag vill inte gå på kurs längre för det kostar samt att man blir låst till tider. Jag nöjer mig med socialdans. 
När jag bjuder upp en för mig ny förare, har jag oftast ingen aning om hur den dansar. Det är liksom charmen med att våga bjuda upp nya, jag vet aldrig vad som väntar.
Sen har jag konstaterat att jag mest gillar när det är både bugg och fox som gäller under kvällen. När det spelas många låtar jag känner igen blir jag som gladast.

Jag kan inte låta bli att dela en låt jag gillar, den gör mig så glad.

Dans på torget när det var Noradagarna.

Jag är så tacksam för vad jag har i mitt liv och hoppas att ni också hittar saker att vara tacksamma för varje dag!

Vi tampas alla med olika saker och man vet aldrig vad andra människor bär på. Det kan vara en rad olika saker som värk av sjukdom eller olycka, allvarlig sjukdom, dödsfall, påfrestande relationer i olika sammanhang, ekonomiska problem, påfrestande arbetssituation, problematisk uppväxt, olika trauman, missbruk av olika slag, psykisk ohälsa, diagnoser.

Sluta aldrig att fråga hur det är, eller säg hej, ge en kram, ge ett handslag, ta ögonkontakt, sådant värmer! 

Nu vill jag tacka alla som på något sätt kommit i min väg under året, alla i mitt liv!
Jag önskar er alla ett gott slut på 2024 och en god start på 2025 och så hoppas jag att vi alla ska få ett fint och gott, innehålls-, framgångs- och glädjerikt 2025!

Kram

Mina barn, Jesper och Linnea

Mamma och jag

Publicerat i Allmänt, Sjukdomshistoria | Lämna en kommentar

Biverkningar av medicin

Jag hamnade i en psykos under sommaren 2019. (se tidigare inlägg här)
Från december 2019 till december 2022 fick jag en spruta en gång i månaden. Den skulle motverka nya psykoser och vara stämningsstabiliserande.
Läkarna satte en diagnos på mig utan att göra en utredning först. Jag förstår att jag hade hamnat i en psykos och behövde hjälp att komma ur den. Men jag anser att jag borde ha kunnat sluta tidigare med medicinen, helt enkelt när jag kommit på fötter igen.

Som jag uppfattat det kan man hamna i det läget jag hamnade i av olika orsaker. Jag hade dessutom svårt att röra mina armar och ben och ibland hela kroppen under en period. Jag var inte eller hade inte varit deprimerad i samband med att jag fick medicinen heller. Däremot var jag väldigt stressad och uppe i varv och hade mycket ansvar just då, samt att det hade hänt så många trassliga saker under de sista åren fram till våren 2019.

Vid ett läkarbesök i januari 2023 tyckte läkaren att jag skulle börja få litium istället och att jag skulle få det hela livet. Jag vägrade eftersom jag snarare blivit deprimerad av medicinen.

Här tänkte jag beskriva de symptom jag upplevde i samband med att jag fick den. Jag ville hela tiden prata med en psykolog om mina upplevelser och om mitt mående men det fick jag inte. Min läkare menade att jag inte kunde ta emot en behandling till eftersom jag gick på medicin.

Det jag vill belysa nu kan låta som struntsaker men det blir en stor skillnad och lättnad när det blir bra och som vanligt igen. Jag är självklart med på att det finns så många värre saker att lida av, men när man är mitt uppe i en sådan här situation är det tufft.

Jag kände inga känslor. Jag var jämn i humöret och kände inte glädje och sorg på det sätt jag var van vid. Jag kände mig avstängd på något sätt, avtrubbad och likgiltig, som om jag inte var med riktigt i verkligheten utan som i ett vakuum.

Jag drabbades också av yrsel i början av sjukdomstiden vilket gjorde att det kändes oroligt att köra bil. Då gjorde jag mig av med bilen och tog bussen istället. Men när jag började få medicinen blev det jobbigt att både åka buss och att sitta med som passagerare i en bil. Varför och hur kan jag inte förklara, men det var en rejäl olustkänsla.

Medicinen gjorde också att jag blev väldigt rastlös i hela kroppen och jag hade jättesvårt att sitta still. Då fick jag ytterligare en medicin som skulle lösa det problemet. Och visst, det blev bättre av den, men det kändes ju hur knasigt som helst att få i mig ännu fler ämnen i kroppen som jag som sagt inte ville ha från början. Det la sig till slut i alla fall så att jag kunde sluta med den medicinen.

Jag blev med bil igen sen, men det är först under det här året det känns bra att köra igen. Sista halvåret 2024 har jag känt ännu mer att jag är tillbaka där med. Det blev ändring på jobbet och jag började köra bil varje dag. Kontinuiteten har säkert hjälpt till att hitta den rätta känslan igen också. Det är så skönt att känna den igen.

Ytterligare en sak som var väldigt knölig under dessa konstiga år var att duscha, det kändes hur besvärligt och olustigt som helst. Nu kan jag komma på mig själv med att tänka att det är så skönt att kunna njuta av en dusch igen.

Jag var stel, klumpig och konstig i kroppen och kunde inte hänga med i dansen som tidigare heller längre. Det har flera personer dessutom påpekat. Jag hade till och med tappat takten och känslan för dansen.

Med detta inlägg vill jag visa på att jag känner att det här med att äta en medicin inte kan vara bra i längden. Det har varit mycket skriverier om att så många människor idag äter antidepressiva läkemedel. Självklart är det befogat vid tillfällen också och som för mig, för en tid.
Men min känsla är att många människor idag både unga och vuxna får medicin för många olika saker istället för att få hjälp att prata om och förstå att livet har sina upp- och nedgångar. Samt att föräldrar, skola och vården inte tar sig tid att lyssna på sina barn/varandra angående problem som är en naturlig del av livet.

Jag undrar som Jimmy i denna krönika i Nerikes Allehanda om resurserna för detta finns ordentligt? Och som han skriver, vi måste våga prata om våra liv med varandra, våga visa oss sårbara och hjälpa varandra.

Läs gärna hans krönika här. Jag lägger bilder på texten här nedan, för dig som inte är prenumerant.

Screenshot
Publicerat i Allmänt, Sjukdomshistoria, Sjukvård | Lämna en kommentar