Tacksamhet, känslor och medicin

Jag återkommer till ämnen jag skrivit om tidigare. Jag tänker utifrån mina egna erfarenheter och vill dela det. (Dvs, jag har absolut ingen utbildning i ämnet.)

Att känna tacksamhet över det man har i livet är kanske lättare sagt än gjort. Men jag tror att det är något man lär sig genom åren. Att också acceptera sig själv och förstå hur man själv  fungerar i olika situationer gör att man kan må bättre tror jag. Att lära sig hantera händelser från tidigare i livet är nog också en stor del av måendet tänker jag. Men sådant är svårt såklart, jag förstår det men kanske en stor bidragande orsak till att så många mår dåligt idag.

Det finns många saker i livet att må dåligt över, sjukdom, familjeangelägenheter, dödsfall osv osv. Men om man mår dåligt av att man saknar arbete, inte trivs med sin situation i en relation eller på sitt jobb eller i skolan t ex så kan inte jag se att en medicin skulle hjälpa helt. Det kan mer handla om inställning och hur man hanterar situationer. Men det förutsätter förstås att man delar med sig av sina funderingar och önskemål också.

Jag förstår också att en hög arbetsbelastning och att känna krav på sig att prestera, spelar stor roll i ens mående. Men det jag tänker på är att känslor inför sådant alltså inte försvinner av att stoppa i sig mediciner eller av att berusa sig på olika sätt. Känslorna finns ju kvar där i alla fall och behöver tas om hand.

Men blir man så dålig att man hamnar i en depression så förstår jag att man kan behöva medicin för en tid. Men känslorna finns såklart kvar även då. Likaså tänker jag att man behöver medicin om något tar skada som t ex hjärtat vid s k hjärtesorg eller andra tillstånd som påverkar hjärtat eller andra organ eller vid NPF-diagnoser.
Här finns en länk till ett program om hjärtesorg.

Jag förstår att jag behövde medicin när min hjärna och kropp blev så påverkade av allt som hänt under mitt liv fram till våren 2019. Jag ville inte ha den då, men jag har fattat det i efterhand. Men att jag hade den så länge tycker jag inte alls om.

Den storyn håller jag på att skriva om och den kommer vidare i egna inlägg.
Nu har jag i alla fall varit utan medicinen sedan i december 2022. Men jag håller fortfarande på att lära mig att hushålla med energin, så är det. Jag får se till att inte engagera mig i för mycket på en gång.

Sen vill jag visa denna insändare från en pappa som söker hjälp åt sitt barn. Såhär ska det ju inte gå till tycker jag. En utredning behöver göras och säkert behöver många få det. Men, visar det sig att det inte är en diagnos så måste människor ändå få hjälp!

Det här inlägget postades i Allmänt, Min sjukdomshistoria, Sjukvård. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *