Gästkrönika i Nerikes Allehanda

Idag skriver jag en gästkrönika i vår lokala tidning Nerikes Allehanda. Det känns verkligen bra att jag fått göra det.
Tack!
——-
När jag var 26 år fick jag mitt första barn. Jag hade hört att det kunde vara svårt att bli av med vikten man lade på sig under graviditeten. Men i mitt fall så rasade den illa kvickt. Under den perioden var jag flitig besökare på badhuset. Min kompis och jag ställde oss ofta på vågen som fanns där. Till slut sa både hon och min mamma åt mig att det där kan ju inte vara normalt. Sök läkare!

Det visade sig att jag fått celiaki, glutenintolerans. Min pappa hade fått den diagnosen ett år tidigare så jag visste väl vad det var frågan om. Men det mina tankar kretsade kring till en början var ändå hur ska det bli nu? Hur gör jag med allt, vad kan jag äta, hur går det om jag går på restaurang? Under resans gång med mitt företag har vi fått agera både läkare, psykologer och dietister när vi träffat kunder i butiken. Uppenbarligen har många samma typ av frågor som jag själv hade.

Det var så min företagsidé egentligen började. Jag såg en samlingspunkt dit vi skulle kunna komma för att få tips, råd och hjälp. Till saken hör också att när vissa kunder kommer till oss så vet de inte ens vad det är för diagnos de fått. De vet helt enkelt inte riktigt vad de kan äta och inte. Därför undrar jag hur det egentligen är med uppföljningen inom vården? Finns det tid för läkare och övrig personal att verkligen se personen? Visst kan fel förekomma, men när samma person råkar ut för fler incidenter då är det väl ändå något som är fel? Ibland kan det också vara andra saker än just det som personen söker hjälp för som är orsaken till problemet, hinner det utredas?

Jag har märkt att många som fått något konstaterat behöver träffa andra i samma situation och få höra hur de har löst problem som uppkommer. När en barnfamilj drabbas av en sjukdom, vare sig det är i samband med mat eller annat, så behövs mycket hjälp och stöttning. Då är det väldigt bra att alla ideella föreningar finns, som också kan hjälpa till. Personer i dessa föreningar gör ett jättejobb för att engagera fler och lägger självklart ned en massa tid för att hjälpa andra. Att få denna hjälp är så mycket värt. Hur skulle det fungera utan alla dessa eldsjälar? Även barnen behöver träffa andra barn i samma situation och få höra om deras erfarenheter.

Jag skulle önska att vi får höra och läsa om till exempel cancerpatienter som det går bra för och inte bara när det inte går bra. Tyvärr hör vi mest när det målas i svart men ibland kan man måla det i vitt också. Humöret går upp och ned för oss alla, men har man en sjukdom eller skada man inte råder över, förstår jag att det blir än värre.
Finns det då tillräcklig hjälp att få inom vården, eller är det familj, vänner och bekanta som ska stötta mest? Men om personer inte skulle ha någon som kan hjälpa, vem hjälper och ser den som mår psykiskt dåligt? Och, är det skillnad på om det är en man eller kvinna eller en ungdom som söker hjälp? Jag tänker också på skolan, hinner personal se om barnen behöver mer hjälp och någon som bryr sig, när hemmet kanske inte gör det? Den ohälsa bland unga som det rapporteras om emellanåt tycker jag är oroväckande. De har hela livet framför sig och ska inte behöva må dåligt utan se positivt på framtiden. Satsar vi på rätt saker är min sista fråga? För visst är det människor som behövs i olika yrken, som har tid för kunden, patienten eller eleven.
———-

Gästkrönika i NA 10/6-14

Gästkrönika i NA 10/6-14

 

Det här inlägget postades i Allmänt, Politik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gästkrönika i Nerikes Allehanda

  1. Sune Blom skriver:

    Felet i vården är att byråkraterna har tagit över och man räknar på kronor och ören istället för den kvalité som man borde göra istället då skulle ingen behöva ifrågasätta privata initiativ som visat sig fungera mycket bättre! Delade rum med ordföranden i Kommunalarbetarförbundet på Sankt Görans Sjukhus som bekräftade att där fungerade det fackliga arbetet. I höstens val är det viktigt att vi tar reda på vad de olika partierna står i den viktiga vårdfrågan. Som uppvuxen i Birka Vasa Kommunistiska arbetarkommun tog jag ställning till KDS 1964 precis som världens främsta kvinna Angela Merkel på besök hos Fredrik Reinfeldt i hjärtat av Södermanland och Harpsund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *