Ett år har gått igen och reflektionerna blir många efter ett händelserikt år.
Bubblis går inte så bra ekonomiskt och vi saknar kunderna, besökarna. Vi måste nå ut bättre och hoppas bland annat på ett bättre samarbete med fler föreningar under kommande år. Regionen och kommunen borde också få mer inblick i vår verksamhet då vi fyller en funktion och är ett komplement till deras verksamheter.
De som kommer i kontakt med vår verksamhet och väl kommer och besöker oss blir nöjda med det som möts. Men, sen tänker alla olika, beroende på vad man kommer in som för personlighet, vilken hatt man har på sig så att säga.
Min tanke är att uppnå en trygg plats där personer ska kunna känna gemenskap och hemmakänsla. Sen ska givetvis ekonomin gå ihop också.
Under året har jag återigen blivit varse att kommunikation är A-O var än i livet man är. På jobbet, privat, inom vård, skola, ja överallt.
Under sommaren hamnade jag på sjukhus då jag fick många olika symptom i min kropp, vilka fortfarande uppträder till och från.
Det blev ambulans in ett antal gånger. Nu kan hemtjänsten hjälpa mig i olika situationer.
Egentligen har jag visst alltid haft ont i kroppen av olika orsaker och på olika ställen. Det har jag konstaterat nu efter att ha blivit varse att jag varit med om traumatiska händelser när jag var liten.
Jag känner mig orättvist behandlad vid sommarens händelse på USÖ. Jag har anmält händelsen till Patientnämnden och har nu en dialog med verksamhetschefen.
Jag hade blivit remitterad till neurologen genom min vårdcentralsläkare och genom undersökningarna som gjordes uteslöts ALS och MS, vilket är skönt.
Några frågor:
När neurologen inte hittade några fel skickade de över mig till psykiatrin, varför?
En annan avdelning hade väl kunnat ta över letandet efter fel?
Eller att de bara skulle ha skickat hem mig?
Och, hur kan det komma sig att inte psykiatrin kan skicka över en patient till en annan avdelning?
Vad var det då som hände? Jo, min upplevelse var att läkaren sa till mig att min mamma och jag skulle få läsa några papper och skriva på dem innan något mer skulle hända. Speciellt för att förhindra medicin och tvångsvård.
Men så blev det inte alls och allt detta finns i mina journaler nu och det späds uppenbarligen på hela tiden blev jag varse då läkaren som jag har i psykiatrin hade utökat historien, till en förhandling som hölls igår måndag.
Det är som att leva i värsta filmen just nu, inte det minsta trevligt.
Den läkare som var med under förhandlingen (en annan) berättade för rätten att jag är svårdiagnostiserad och har svarat ovanligt fort på medicinen som jag inte alls vill stoppa i mig.
Jag har min slutsats klar, skönt med det han sa i alla fall.
Just nu är jag i alla fall hemma och det är väldigt skönt. Samt att jag har en ny tid till min läkare på vårdcentralen inom kort, vilket känns bra.
Och så tar vi nya tag med Bubblis inför 2020 och har årsmöte den 9/1. Jag har en del arbete framför mig att få ihop allt. Det var mycket jag drog igång med Bubblis det är och var jag medveten om. Men, med facit i hand så blev det lite för mycket.
Så utmattad av allt jobb som blev, det är jag allt.
Men, jag kommer igen och hoppas att Bubblis ska komma igång ordentligt och bli den där mötesplatsen jag har sett framför mig så länge 🙂
Och alla mina små lappar och idéer om allt håller jag på att få ordning på nu och det blir pärmar med många tankar och funderingar 🙂
Jul 2019
Så var det då:
Jag önskar alla ett gott slut på 2019 och en god start på och ett gott nytt 2020!
Kram