Heléns sida

Förra året var jag med och kikade på prisutdelningen när Örebro Fotomaraton gick av stapeln. Det var spännande.
Jag tänkte då att men oj så svårt när jag läste om de olika teman man skulle fånga på bild. I år har jag ändå haft koll på när det var dags för tävlingen. Och när en kompis skulle dit så frågade jag om jag kunde hänga med.
Tack Nicklas Johansson för att jag kunde det.
Utan vårt samarbete hade jag ju inte fått till så många bilder alls.
En kul och annorlunda dag och en tredjeplats och ett hedersomnämnande blev resultatet, glädjande!
Och Nicklas belönades med två hedersomnämnanden för sina spännande upptåg, härligt. Grattis!
Det var totalt 106 personer som lämnade in bilder på 8 olika teman.
Nära
Magkänsla
Oväntat
Rund
Upplyftande
Avslutning
Mitt Wadköping
Trångt
Spännande med tolkningar, juryn kunde ju liksom tolka bilderna på ett annorlunda sätt än fotografen se.

Den 29 maj deltog jag på ”Driva eget dagen” som ordnades av Almi Mälardalen och Business Region Örebro.
Där träffade jag några personer från tiden med Heléns Glutenfria och det var trevligt och något jag känner att jag saknar såklart.
Så fick jag lyssna till två entreprenörers resor i företagsvärlden.
David Tverling, naturguide, med sitt spännande företag som guidar turister från olika delar av världen i Tiveden.
Så var det Petter Askergren. som bjöd på sin resa från barnsben fram till nu. En spännande utveckling från sina koncentrations-, läs- och skrivsvårigheter till hur han på ren vilja och envishet klarade av skolåren och idag har skrivandet som sitt yrke.

10-13 maj reste dotter Linnea och jag med Astma och Allergiföreningen till Åre och Södergården.
Det är det enda anpassade vandrarhemmet i Norden för de som har svåra allergier och astma.
Där gjorde vi utflykter till bland annat Ristafallet, där man spelade in Ronja Rövardotter. Sen till Åre kyrka vars första del byggdes redan på 1100-talet och så Åre chokladfabrik.
Och vilka vyer vi fick se sen, härligt!
Jag var med och fixade i köket med mat och disk. Och Linnea fann nya kompisar och jag fick några kontakter som är intresserade av Bubblis av olika anledningar.

Här några bilder på ”kökspersonalen”, de tre tjejernas gäng och vidder och hela resesällskapet.
Tack familjen Didic´som höll i trådarna!

Nu ska jag skriva om några  saker jag grunnat på ett tag.
Vad är och betyder en kram för dig?
Den kan betyda mycket tänker nog de flesta och det tycker jag också.

En kram kommer ju spontant från dig som är van att kramas. Då kan nästan vem som helst få en kram av dig.
För dig som inte är uppväxt med och inte är van med kramar förstår jag att det känns konstigt att man hux flux kramas med någon.

Men alla kramar betyder ju inte samma sak, eller tänker jag fel?
I alla fall så är det inte så för mig, kramar kan betyda olika saker, men kan ändå vara lika innerliga och meningsfulla.
Träffar jag någon jag kramat om tidigare så kan jag absolut krama om den igen, längre eller kortare, beroende på känsla och hur den andra reagerar och ger tillbaka såklart och beroende på i vilket sammanhang det är.
En kram kan ju innehålla tröst och förståelse, vara en kick eller bara en ren kompis/vänskapskram för att man ses.

Och vilka kan man krama egentligen?
Är det skillnad på ”nära vän”, ”vän”, ”kompis” och ”bekant”?
Många ord finns det och vi alla tycker nog lite olika om alla benämningar. Jag tycker att det är skillnad.
Men jag kan likväl krama allihop, men med olika känsla.

Sen har vi ju kramen med den man håller kär. Den kramen är nog innerligast och varmast, eller? Så känner i alla fall jag att det borde vara.

Att skriva kram till någon borde vara naturligt om man nu har det med sig, att kramas menar jag. Annars är det svårt att också skriva ordet har jag förstått.
Känslan måste med, annars går det inte.
Ibland kanske man vill lägga in en större känsla i kramen, då kan jag skriva flera a i kramen, om den ska trösta för något t ex. Eller en massa a för att personen betyder så mycket. En kram med stora bokstäver känns också som något mer.

Alla har vi väl våra sätt att skriva och uttrycka känslor.
Sen har vi alla små smileys osv som finns nuförtiden. Jag har inte förstått mig på allt som finns. Bäst är väl att prata om dom så att den som tar emot dom förstår vad man menar?

Sen har vi då alla hjärtan som figurerar friskt på Facebook t ex. Det har gått lite inflation i dom kan jag tycka. Just i det forumet blandas de röda in till personer jag aldrig ens träffat utan bara är vän med där. Men, inget fel i det tycker jag, så är det liksom nu.

Däremot tycker jag att det är skillnad när man skickar privata meddelanden till enskilda personer, i sms och Messenger t ex.
Tidigare var jag generösare med de röda, men inte längre. Det finns andra färger att ta till för att visa vänskap. Numera känner jag att om jag skickar mina känslor så vill jag gärna ha tillbaka. Eller tänker jag fel?
Härligt att få i alla fall när man saknar någon.
Men jag är med på att vi alla känner olika inför att skicka sådant.
Dessa små texter tycker jag är fina, ”Jag saknar dig” och att säga ”God morgon” och ”God natt”, betyder så mycket det med.

Bäst är att vara överens i alla fall så att man vet vad som gäller så säg!

Just nu finns jag med i vikariepoolen i Lekebergs kommun. Det innebär arbete i skolköken när de behöver mig. Då får jag ett meddelande via sms och via mail om tid och plats. Ibland samma dag och ibland bokas det i förväg när de vet om att någon ska vara borta.

Det fungerar bra. Jag kan själv lägga in vilka tider jag kan arbeta då jag vissa dagar har bokade möten och inte kan. Har det blivit kris och de frågat mig har jag ändrat om på saker.

Hur som helst, det är roligt att få komma ut till nya platser och se hur alla arbetar och hur det fungerar ute i de olika köken, med alla olika personligheter och människor som är där.
Just nu består mitt arbete i att skära och fixa sallader, diska och städa och plocka iordning på disk och skåp som kommer tillbaka från mottagningsköken.
Att stå och ta emot disken efter barnen och lärarna är tacksamt. De flesta tackar för god mat och är så glada och positiva.

  en gammal bild 🙂

Det är då det kan ”tjocka” till sig ibland när man ska byta backar mitt i när det blir fullt, men det är ju inget att jaga upp sig för det blir ju liksom gjort.
Annars tycker jag inte att arbetsbördan är för stor eller så, det är bara att jobba på.
Men vad skönt jag märker att jag tycker att det är när jag får lägga upp det själv. Tänka ut hur jag själv ska göra och om någon kommer och liksom ”rör till det för mig” så känns det lite knepigt. Men tanken är ju att vi ska hjälpas åt såklart och det fixar jag givetvis med.
Men det är olika hur vi fungerar och ibland kan personer bli stressade av varandra. Jag blir det till viss del, men det är för att jag inte är inne i alla rutiner ordentligt heller och inte liksom ser allt jag kan göra ännu.

och en ny, från häromveckan

Just nu känns det hur som helst bra att jag inte har mer ansvar än så, för mitt huvud är på annat håll också.
Allmänna arvsfonden vill ha in en ny ansökan om projektet Bubblis så det håller jag på med. Vi/jag ska komplettera vissa uppgifter i den gamla och sända in som en ny, men den ska inte börja om som ett nytt ärende utan fortsätta där den så att säga är.

Imorgon sätter vi igång en ny vecka med nya möjligheter!
Ha det så gott!

Den 1 februari skrev jag i Nerikes Allehanda.
I augusti förra året följde jag med en vän till akutpsyk och det blev många turer med mycket ringande och fixande och det resulterade i en text i tidningen då med.
Denna gång lydde texten som följer:

____________________________________________________________

Jag återkommer till min vän som jag besökte akutpsyk med i somras.
Där fick vi löfte om att få komma in i psykiatrin efter läkarens remiss. Även bakjouren var tillfrågad vid besökstillfället.
Men, så blev det inte utan det kom ett brevsvar i vilket det stod att min vän skulle vända sig till sin vårdcentral. Vi har ifrågasatt varför det inte informerades om det direkt vid besöket och man medger att det ska det.
Efter samtal med sköterska på vårdcentralen blev min vän lovad ett väl förberett läkarbesök där remiss till psykolog skulle skrivas. Men läkaren ville först inte lyssna på det som utlovats men efter ordväxling skrevs en remiss till psykolog på vårdcentralen. Efter psykologbesöket var min vän tvungen att återigen träffa läkaren för vidare remiss till allmänpsykiatrin, där en neuropsykiatrisk utredning gjordes.
I det uppföljande återkopplingssamtalet fick min vän utredningen i sin hand och man gick igenom resultatet och alternativa behandlingar som finns att tillgå.

För att sedan få någon behandling, krävs ett nytt besök hos ytterligare en ny psykolog inom två månader. Från den 1/12 2017 är i alla fall ett läkarbesök däremellan borttaget.
Vid psykisk ohälsa ska patienten alltså själv, som lekman, bedöma vad den vill ha för vård. Och dessutom behöva träffa ytterligare en person som ska göra en bedömning av behovet fastän de som gjort utredningen redan vet resultatet. Det är också väntetid på ett och ett halvt år till behandlingarna. Detta bedömningssamtal ter sig onödigt då det redan är klart i och med diagnosen samt att det ytterligare förlänger väntetiden.

Jag förstår att olika behandlingar kan bli aktuella och de kan testas och pågå under kortare eller längre tid, givetvis i samråd med patienten.
Men återigen, det är väl inte patienten som ska avgöra vad den har för behov, det är ju därför den har sökt hjälp?
Jag vet att det arbetas för att det ska bli kortare väntetider inom psykiatrin och då är detta ett steg att förändra. Vid återkopplingssamtalet bör man komma överens om behandlingar redan då.
Eftersom också närstående och vänner påverkas av patientens hälsa så tror jag att samhället i stort skulle må bättre av en sådan förändring. Det ska heller inte spela någon roll om det är en kvinna eller man som söker vården för alla är vi människor och kan må lika dåligt. Psykiska problem syns inte på utsidan. Jag tror också på att lyssna mer på närstående.
Jag ser fram emot ett år där vi kan tala mer om psykisk ohälsa och att det inte ska behöva kännas betungande att göra det.
_____________________________________________________________

Det blev ett svar från ansvariga i fredags också.

Tack för stödet vi fått under resans gång!

Helén med vän

Lördagsmorgon, den första på 2018. Jag återkommer till att det är nytt år, men det är speciellt, det har det alltid varit för mig.

Nu i tre dagar har jag hjälpt en kompis vars företag flyttat in i nya lokaler. Jag har varit med och ställt iordning möbler i ett av rummen och fått ordning på lådor med papper med mera.
Sen har vi kommit igång med själva verksamheten igen. Det spelar ingen roll vad det är för bransch. Men vad jag flera gånger kom att tänka på, var mig själv och mitt eget sätt att informera nya personer som började eller ryckte in tillfälligt på Heléns Glutenfria. Vi hade många informationsanslag, instruktioner, som prydde väggarna vid de olika arbetsstationerna, just för att hjälpa nya personer till att lära sig de nya uppgifterna lättare.
Nya personer kom alltid med något nytt förslag på hur vi skulle kunna underlätta arbetet.
För en själv som arbetar mitt upp i uppgifterna är det så lätt att förklara lite för lite för den man ska lära upp. Man blir liksom hemmablind i sitt eget så att säga.
Jag märkte det ännu tydligare just dessa dagar. Nyttig erfarenhet både för mig och om mig själv och för de andra där.
Och vad gäller för mig själv vill jag så gärna förstå varför jag ska göra på det ena eller det andra sättet och så blir jag så ivrig. Jag vill liksom veta sambandet till nästa steg om jag säger så. Så, om jag kunde lugna mig ”några hekto” varje gång kanske det skulle gå lättare, det tål att funderas på.
Att ställa motfrågor så att man verkligen förstått är såklart viktigt. Men, om man inte förstått, ja då vet man ju inte om man ska fråga heller. Ja det är inte lätt.
Jag brukade alltid säga att det är bättre att du frågar flera gånger för mycket än en gång för lite. Det finns ju inga dumma frågor, bara dumma och tråkiga svar.

Tänk vad kommunikation är viktigt och svårt. Och man är helt klart olika som sändare och mottagare. Man säger saker och den andra tyder på sitt sätt och om man inte säger en sak så kan den andra tyda något ändå.
Jag menar, det är så lätt att det blir små missförstånd för att den som förklarar inte är tydlig nog men också för att den som lyssnar inte alltid tar in alla ord eller tolkar på sitt sätt. Med andra ord igen, det kan aldrig bli nog med frågor.
Det gäller ju all typ av kommunikation.

Hur som helst, idag kör vi lördag och ett helt oskrivet kort för min del.
Ha en bra dag alla!
Kram

Jag sitter här hemma, ensam i soffan. Ja så blev nyårsaftonen i år, 2017.
Av olika orsaker en ensamkväll med tankar, tv och dator, godis och Brunnebycider.
Det är ytterst sällan något starkare i glaset. Jag tycker inte om så mycket av starkare slag, så då finns det ingen anledning att dricka det såklart.

Idag har det annars blivit en promenad i lite snö och Sverigespelet och wiispel med mina barn. Barn och barn, de är ju 14 och 24 år nu 2017.
De är med sina kompisar nu hur som helst.

Vad gäller Bubblis så var min mor och son med mig till Coompanion i Örebro i veckan. Vi fick ytterligare information 0m att starta en ekonomisk förening istället för ett aktiebolag när det väl blir dags. Jag tänkte att jag skulle starta två olika, men det låter ju onödigt när det går att få till saker som jag skulle vilja ha det ändå.
Den 14:e februari ska Allmänna arvsfonden komma med ett besked om det blir pengar till projektet Bubblis eller inte. Och vad gäller lokalen så har jag inte fått någon slutgiltig hyrespeng än.

Så, under tiden som detta fortskrider så har jag fått ett jobb, som extra inom Lekebergs kommun, både inom kök och barnomsorg. Jag ingår i deras vikariepool nu.

Ett konstaterande jag gjort under en tid är att så mycket mer jag får för mig att ta itu med att göra när det är mer press på en. Då kommer tankar och idéer lättare känns det som. Och vad lätt det är att ligga kvar i sängen på morgonen när man inte har en tid att passa. Men med disciplin och tankar så går det allt. Dags att ta tag i livet ordentligt.

Nu önskar jag alla ett gott nytt 2018!!
Tack alla som funnits med mig under detta år och väl mött på det nya!
Kram