Då har vi åter ett nytt år att blicka in i, 2019. Även om det nu gått några dagar på det nya året så kommer mina tankar nu.
2018 blev ett händelserikt år på många sätt.
Det största var att vi fick starta Bubblis efter en långdragen process.
Jag startade också Bubblis Café & Butik som ett aktiebolag.
Utan alla krafter runt omkring så hade det inte gått. Och det är så det ska fortsätta att drivas, i samarbete, i gemenskap. Tack alla igen!
Mitt eget väl och ve är i mångt och mycket självförvållat, det är jag medveten om. Men tänk så svårt det är när känslorna liksom tar över en. Det går att lära sig att hantera dem, det är jag väl medveten om. Jag besökte en kurator under en period 2018. När vi kände att jag var på fötter så avbröt vi kontakten, men jag är välkommen igen när behov finns.
Jag har inga problem med att tala om vad jag behöver i en relation när det kommer på tal, för det vet jag om sedan tidigare, före kuratorbesöken. I alla relationer är man två och det gäller att samspelet fungerar såklart. Hos kuratorn fick jag mer förståelse för hur jag blivit som jag är. I slutet av 90-talet gick jag hos en psykolog, men jag var inte med på tankegångarna då har jag insett nu.
Återigen tänker jag att jag måste lyssna på mig själv mer och göra annat just vad gäller känslor och relationer. Jag vill alltid hjälpa till, jag vet det. Det är väl det som är min stora svaghet, även om det är bra ibland med. I Bubblis är tanken att jag ska föra samman människor och inte hjälpa själv.
Jag måste också tänka på hur den ivriga hjälpen från min sida egentligen uppfattas av mottagaren och hur jag själv påverkas av att försöka ge den.
Jag har tidigare skrivit om kramar och om att skicka tankar till varandra, vilket betyder mycket för mig. Läs gärna inlägget: Kramar, hjärtan och ord.
Några frågeställningar jag brottats med under en längre tid:
Om man inte frågar hur personer mår, hur kan det tolkas?
Är det för att man inte är intresserad eller är det för att man inte orkar höra svaret eller för att man helt enkelt inte orkar med att fråga?
Om man får raka frågor och inte svarar på de, hur kan det tolkas?
Om man får raka frågor men inte svarar på själva frågan utan säger något annat, hur kan det tolkas? Vad är vänskapen egentligen värd då?
Om man berättar om vardagssituationer utan frågor men ofta blir missförstådd, hur känns det att sen berätta om hur nya situationer är?
Om man inte får frågan om vad man gör utan antas göra saker i alla fall, hur känns det?
Nyårsaftonskvällen tillbringade jag för mig själv hemma i soffan och vid skrivbordet.
En lugn hemmakväll med andra ord. Hade jag riktigt velat göra något annat så hade jag gjort det.
Jag fixade också lite på denna sida som känns viktig att ha med. T ex om den uppmärksamhet som Bubblis fått, vilket jag känner mig stolt över. Kika gärna: Uppmärksamhet
Nu har vi alltså ett nytt år att ta tag i och jag önskar er alla en bra start på det och ett gott och lyckosamt år!
Kram
