Heléns sida

——Skrivet av Jimi 3 januari 2014
Jag saknar mig själv. En 78kg välmående Jimi. Ett par månader innan hjärnblödningen. Sedan rasade jag i vikt ner till 60kg. Mina överarmar var lika tunna som mina handleder, nu har jag gått upp igen med hjälp av all träning. Får man sakna sig själv?
Jimi

——Skrivet av Jimi 18 januari 2014
Jag vill dela med mig av mina tankar angående meningen med livet? Med risk att bli lite djup såhär på lördagseftermiddagen. Efter detta liv vet ingen vad som kommer hända vi kan bara hoppas och tro. Jag har tyvärr efter jag blivit sjuk träffat på en del människor som slutat bry sig/ leva. En del verkar tro att livet börjar direkt efter man stämplar ut efter jobbet, men det är helt fel livet pågår ständigt.
Jag kan berätta om en incident jag fick vara med om, jag skulle tillsammans med min före detta flickvän ta bort tracken jag hade i halsen för att få syrgas. Väl inne på läkarrummet möttes vi av en rygg som satt vid datorn. Jag hoppades på att man tittade i mina journaler och sedan utan att säga hej till oss så gick han bara fram till mig och sa jaså du vill bli av med tracken, ja sa jag förväntansfullt då tog han bara tag i tracken och drog ut den ifrån halsen vilket gjorde att blodet forsade ner på min tröja och min flickvän fick assistera läkaren.
Han kunde omöjligt veta att hon är sjuksköterska då hon var civilklädd. Hon kunde ha varit rädd för blod. Och sedan tog han fram en sax och började klippa bort de döda köttet i halsen jag kan säga att de inte bara var de döda köttet som man klippte i vilket gjorde väldigt ont. Sedan vek han ihop en kompress och tejpade för hålet i halsen så var vi klara.
Det såg ut som ett barn hade satt fast kompressen och tejpat för. Min förre detta lade om såret direkt efteråt så att de blev ordentligt gjort.
De jag ställer mig frågan är, vart är sympatin och empatin? Livet bör innehålla förutom kärlek (älska och bli älskad) och respekt för dina medmänniskor. Så bör livet innehålla positiva minnen/ upplevelser. Tänk dig så här, du åt en god biff i förrgår eller en annan maträtt du tycker om, du umgicks med familjen (barnen) eller med dina vänner förra helgen du drack ett mycket gott vin för två veckor sen. Dessa är positiva minnen/ upplevelser. Om du inte fyller på förrådet med positiva minnen/ upplevelser så blir dessa bara avlägsna minnen och har ingen betydelse i slut ändan. För vem vill sitta på ålderns höst och blicka tillbaka och tänka, oj var det här livet som passerade jag har inte hunnit…
Om du istället tänker att nu ska de bli gott med den här biffen eller någon maträtt du tycker om, nu ska de bli härligt att umgås med familjen (barnen) eller vännerna. Nu skulle de bli gott med de där goda vinet. På så sätt får du automatiskt ditt förråd påfyllt med positiva minnen/ upplevelser och du befinner dig i nuet/ medvetandet och positiva minnen/ upplevelser behövs för att möta det negativa som livet kommer att stöta på när de kära kanske går bort eller du själv kanske blir sjuk. Det får jag hoppas inte händer. Bry dig inte om vad andra gör eller inte gör utan ställ dig själv i centrum för just du är det viktigaste.
Hälsningar Jimi

—- Skrivet av Jimi 19 januari 2014

Efter alla fina uppmaningar om att skriva en bok, så lutar det åt att jag vill skriva den själv. Jag kommer naturligtvis berätta om alla vänliga själar ( sköterskor och sjuksköterskor) jag träffade under min sjukhus vistelse. Men jag kommer också berätta om läkare som ljuger i mina journaler för att dölja sina egna misstag.
Jag vill ge er en försmak på vad de kommer skrivas om och det är ändå bara lite skummat på ytan. Jag hade en slang fäst i matsäcken så att jag kunde få vatten, medicin och mat. Det var dags att byta den till en peg alltså slippa slangen som var ungefär 20 cm. Jag hade med en kille från avdelningen jag vart inrullad med sängen i ett undersökningsrum. Tänk er att hålet i matsäcken är lika stort som en 25 öring och i slutet på slangen sitter det en rund plastbit som är som en 50 öring. De var två sköterskor som befanns sig där. Man klippte av slangen på mitten vilket gjorde att trycket i matsäcken fick allting att komma ut, så började det. De turades om att försöka dra upp slangen genom matsäcken, tårarna sprutade på mig och jag tänkte de här händer inte mig det är inte jag som ligger här. Samtidigt som killen stod vid fotändan och peppade mig genom att säga kom igen Jimi du är stark du klarar det här men jag såg att modet började svikta på honom. Till slut fick man ringa in en läkare som kom in och lade en bedövningsspruta vid hålet och sedan drog man så hårt man kunde det lät som en badkarspropp fast hundra gånger högre. Man sa sedan att jag kunde ha ont i magen i ett par dagar efteråt. Tacka fn för att jag hade ont.
Jag skulle till arbetsterapin för första gången, hissen ner gick bra sedan i korridoren fick jag ingen luft varken in eller ut. Jag fick andnöd jag hade glömt bort hur man andades men jag fick tillbaka luften efter ett tag. Man frågade mig om vi skulle åka tillbaka till rummet men jag sa nej vi fortsätter.
Jag hatade när man kom in på morgonen och frågade hur läget var jag svarade bra för att slippa vidare diskussioner och fick till svar underbart, det ordet ekade i min skalle.
Jag skulle få vatten i magsäcken då man sade får jag låna lilla magen, jag tänkte oj jag har inte bara fått en hjärnblödning utan har blivit sju år på kuppen. Efter någon dag kom man in igen och skulle ta blodtryck då man utbrast får jag låna lilla armen jag vart lite irriterad men tänkte att man är van att jobba med gamla och senila. Sedan kom man in och skulle ta tempen för jag hade haft över 40 graders feber i några dagar då sa man åter igen får jag låna lilla örat jag tänkte nej nu får de räcka så jag sade irriterat vadå låna lilla örat? Man svarade mig ja jag lovar att lämna tillbaka det sen. Jag sjönk ihop och tänkte att de inte var någon ide att säga något för man förstod ändå inte.
Under hela min sjukhusvistelse kom de inte in någon läkare någon gång och berättade vad jag hade råkat ut för utan de fick jag reda på av min dåvarande flickvän och tillsammans sökte vi på nätet om symptomen och diagnosen men vi fann inte så mycket eftersom de inte fanns så många överlevande. Hade jag inte haft min flickvän och andra människor runt mig som la sig i allting man gjorde och inte gjorde så hade jag aldrig överlevt sjukhusvistelsen. Det är den bistra sanningen.
Mina föräldrar hade varit på sitt sedvanliga besök och skulle gå för kvällen min mor lutar sig över sängen och pussade mig på kinden, min far lutar sig över sängen då jag sade med tårar i ögonen Pappa jag klarar inte det här min far ryggade tillbaka och tittade mig i ögonen och sa Jimi du är en riktig krigar.
Om ni följer länken bredvid så kan ni läsa om ett stort misstag som begicks.
http://helenssida.se/stroke-vid-41-ar
Jag vill tacka Helen för den fina texten. Jimi
——

—- Skrivet av Jimi 16 januari 2014

Inget brev med dagens post angående tider att träna. Jag ringde igår och fick höra att sjukgymnasten var på semester och åter nästa vecka. Typiskt. Jag får hoppas att jag får ett brev med träningstider nästa vecka. Som tur är går jag på två ställen samtidigt och på Örebro Rehab fick jag ett bra träningstips i veckan. Jag skulle luta mig framåt i rullstolen så att ryggen inte var emot ryggstödet och samtidigt lyfta på händerna så är det som att sitta själv. Bra för övning av balansen.
Gissa vad jag gör på dagarna. Visst det kan bli för mycket av det goda som för några månader sen då min före detta flickvän vaknade på natten och frågade vad jag höll på med? Jag gjorde bara sit-ups i sömnen. Som tur var vaknade jag precis mitt i en sit-up då jag höll på att ramla ur sängen. Vi fick oss ett gott skratt i alla fall. Några nätter senare var det dags igen, då var jag tydligen med i en simhoppstävling. Jag minns att jag tydligen inte fick några stilpoäng precis. Likadant vaknade jag mitt i hoppet av att jag hade böjt mig i sängen och satt ihop händerna.
Hälsningar, Jimi
——

—– Skrivet av Jimi 10 januari 2014.
Nu är jag igång igen. Jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Har tyvärr fantomsmärtor i armar och och ben, mest i höger arm och fot. Har haft det sen hjärnblödningen. Jag har hög smärttröskel (både på gott och och ont). Det känns som man har hällt bensin och tänt på, jag ignorerar smärtan på dagen men den kommer krypandes när jag gått och lagt mig, då försöker jag att somna så fort jag kan. Sedan vaknar jag mellan 4-5 av smärtor och är sedan vaken till 8 när min assistans kommer.
Jag ringde till sjukhuset för ungefär 2 månader sen och ville tala med min läkare så att jag kunde få smärtpiller, fick då till svars att det kan jag få men man skulle skicka ett brev där jag fick en tid och dag när han skulle ringa. Jag tänkte då att vi lever väl på 2000- talet, man använder väl inte sig av ponnyexpressen? Jag fick brevet på måndagen efter. Där stod det att man skulle ringa på onsdagen. Man ringde från sjukhuset på tisdagen och berättade att min läkare var sjuk så jag fick en ny tid på måndagen veckan efter.
Jag fick smärtlindring, en tablett på kvällen och det hjälpte inte. Som tur var hade jag möte med min läkare några veckor efteråt, då jag sa att jag inte kände någon verkan av tabletterna och då sa läkaren att du har ju den lägsta dosen och den går ju att höja så då höjde vi till två tabletter. Sedan fick jag ett brev där det stod att det var en remiss skickad till en läkare.
När jag kom dit så blev jag hänvisad till ett undersökningsrum och läkaren satte sig framför mig och frågade vad han kan jag hjälpa till med? Jag undrade själv vad jag gjorde där för läkaren visste inte varför jag hade fått en remiss dit. Jag fick sedan åka in i hans arbetsrum, jag hade med min syster som hjälpte mig, vi hade bestämt att vi kör vårt race och berätta vad jag behöver för medicin, mot smärtan och D-vitamin och B-12 – vitamin eftersom jag inte inte får så mycket sol på mig nu på vintern.
Vi kollade medicinen mot smärta och då sa läkaren att den där medicinen inte var mot smärta, utan lyckopiller och vi har ju dubblat den. Var det tänkt att jag skulle vakna på natten av smärtorna men ändå vara glad? Man skrev ut mediciner så jag kunde gå och hämta på apoteket, men som tur är har jag en bra sjuksköterska som hjälper mig. Hon tog kontakt med läkaren för att kolla medicinen och då var inte smärtmedicinen krossbar som jag hade bett om. Medicinen var utskriven till den 27/1 så jag skulle inte fått nån medicin förrän om cirka två veckor.
Sedan har jag inte tränat på tre veckor. Jag var där häromdan för att testa ut ett ståstöd som jag kan ha hemma. Jag frågade om jag kunde få några tider att träna och jag skulle få ett brev hemskickat med tider. Nu är det ju ändå fredag och jag hoppas att brevet kommer nästa vecka.
När jag provade ståstödet fick jag hela tiden höra att det var skattepengar som bekostade ståstödet, tillslut blev jag så trött att höra det så jag sa: Säg vart jag får tag i den så kan jag köpa en själv. Då sa hon, är du rik? Vad har hon med min ekonomi att göra? Du ska inte behöva betala det själv, sa hon. Nej, men sluta tjata då, sa jag. Jag har ju också betalat skatt i hela mitt liv och jag betalar fortfarande skatt på min sjukpenning. Såhär har det pågått sen jag blev sjuk. Jag skulle kunna fylla en telefonkatalog med brister inom sjukvården, men jag har varken tid eller ork. Det är svårt att hålla uppe motivationen och disciplinen när det enda jag begär är att folk runt mig är proffsiga som jag försöker vara. Är det för mycket begärt? Jimi — med Johan Pettersson
——

—– Skrivet av Jimi 4 januari 2014
Jag kommer ihåg när jag fick min blödning en varm sommarkväll. Jag låg på golvet i den lilla restaurangen på ön knarrholmen i Göteborgs skärgård. Det kändes som någon stod och sprutade med en vattenslang bakom min rygg. Det var nog nerverna som gick av. Min älskade höll upp mitt huvud så jag kunde andas, jag skulle inte klarat själv, så hon räddade mitt liv. Det blåste för mycket så helikoptern kunde inte landa, så det blev en stridsbåt 90 som fick komma istället.
Väl inne på traumarummet på sahlgrenska hamnade jag i ett locked in tillstånd. Ni som sett filmen en oväntad vänskap förstår vad jag pratar om, ni som inte sett filmen, se den., filmen bygger på en sann berättelse. Jag kunde bara se med ögonen vad som hände runt mig. Jag tänkte, är det så här det känns att dö? Kroppen har lagt av men du kan fortfarande se vad som händer runtomkring.
Jag tänkte att det har ju gått miljarder med människor före mig så det kan väl inte vara så farligt. Sedan kom jag att tänka på om jag ska kremeras kommer jag att se vad som händer då? När jag sedan vaknade upp kunde jag bara röra ett finger.
Idag kan jag med hjälp av min hårda träning röra alla delar av kroppen även kunna tala, fast det inte är min vanliga röst. Om jag har tur så växer nerverna ut igen, men det går sakta, 1mm per dygn och en nerv kan vara upp till en meter lång. Sjukgymnasterna har slutat fråga sen länge sen om jag är trött, det skulle jag aldrig erkänna, jag har sträckt mig så långt att jag kan säga kroppen kanske är trött men inte jag.
Jimi
——