—- Skrivet av Jimi 19 januari 2014
Efter alla fina uppmaningar om att skriva en bok, så lutar det åt att jag vill skriva den själv. Jag kommer naturligtvis berätta om alla vänliga själar ( sköterskor och sjuksköterskor) jag träffade under min sjukhus vistelse. Men jag kommer också berätta om läkare som ljuger i mina journaler för att dölja sina egna misstag.
Jag vill ge er en försmak på vad de kommer skrivas om och det är ändå bara lite skummat på ytan. Jag hade en slang fäst i matsäcken så att jag kunde få vatten, medicin och mat. Det var dags att byta den till en peg alltså slippa slangen som var ungefär 20 cm. Jag hade med en kille från avdelningen jag vart inrullad med sängen i ett undersökningsrum. Tänk er att hålet i matsäcken är lika stort som en 25 öring och i slutet på slangen sitter det en rund plastbit som är som en 50 öring. De var två sköterskor som befanns sig där. Man klippte av slangen på mitten vilket gjorde att trycket i matsäcken fick allting att komma ut, så började det. De turades om att försöka dra upp slangen genom matsäcken, tårarna sprutade på mig och jag tänkte de här händer inte mig det är inte jag som ligger här. Samtidigt som killen stod vid fotändan och peppade mig genom att säga kom igen Jimi du är stark du klarar det här men jag såg att modet började svikta på honom. Till slut fick man ringa in en läkare som kom in och lade en bedövningsspruta vid hålet och sedan drog man så hårt man kunde det lät som en badkarspropp fast hundra gånger högre. Man sa sedan att jag kunde ha ont i magen i ett par dagar efteråt. Tacka fn för att jag hade ont.
Jag skulle till arbetsterapin för första gången, hissen ner gick bra sedan i korridoren fick jag ingen luft varken in eller ut. Jag fick andnöd jag hade glömt bort hur man andades men jag fick tillbaka luften efter ett tag. Man frågade mig om vi skulle åka tillbaka till rummet men jag sa nej vi fortsätter.
Jag hatade när man kom in på morgonen och frågade hur läget var jag svarade bra för att slippa vidare diskussioner och fick till svar underbart, det ordet ekade i min skalle.
Jag skulle få vatten i magsäcken då man sade får jag låna lilla magen, jag tänkte oj jag har inte bara fått en hjärnblödning utan har blivit sju år på kuppen. Efter någon dag kom man in igen och skulle ta blodtryck då man utbrast får jag låna lilla armen jag vart lite irriterad men tänkte att man är van att jobba med gamla och senila. Sedan kom man in och skulle ta tempen för jag hade haft över 40 graders feber i några dagar då sa man åter igen får jag låna lilla örat jag tänkte nej nu får de räcka så jag sade irriterat vadå låna lilla örat? Man svarade mig ja jag lovar att lämna tillbaka det sen. Jag sjönk ihop och tänkte att de inte var någon ide att säga något för man förstod ändå inte.
Under hela min sjukhusvistelse kom de inte in någon läkare någon gång och berättade vad jag hade råkat ut för utan de fick jag reda på av min dåvarande flickvän och tillsammans sökte vi på nätet om symptomen och diagnosen men vi fann inte så mycket eftersom de inte fanns så många överlevande. Hade jag inte haft min flickvän och andra människor runt mig som la sig i allting man gjorde och inte gjorde så hade jag aldrig överlevt sjukhusvistelsen. Det är den bistra sanningen.
Mina föräldrar hade varit på sitt sedvanliga besök och skulle gå för kvällen min mor lutar sig över sängen och pussade mig på kinden, min far lutar sig över sängen då jag sade med tårar i ögonen Pappa jag klarar inte det här min far ryggade tillbaka och tittade mig i ögonen och sa Jimi du är en riktig krigar.
Om ni följer länken bredvid så kan ni läsa om ett stort misstag som begicks.
http://helenssida.se/stroke-vid-41-ar
Jag vill tacka Helen för den fina texten. Jimi
——
Pingback: Angående vården | Heléns sida