Heléns sida

Igår blev det ett spännande möte med en eventuell hyresvärd.
Nästa steg är att en arkitekt och jag ska ses i lokalen och gå igenom ordentligt vad som skulle behöva göras för Bubblis. Nu har vi i alla fall pratat om eventuell hyreskostnad.

Så fick jag besked om att lokalen jag kikat på på CV ska hyras ut till en restaurang istället.
Lustigt sammanträffande att datorn havererade den dagen jag tänkte rita på den. Jag kunde liksom inte skriva ut den så det blev inte som jag tänkte, men det var väl någon mening med det alltså.

Jag tog och ringde en annan kontakt, de som driver mässhallen på CV-området, då jag fick information om att de förhandlar med Jernhusen om hur det ska bli med den 8000 kvm stora mässhallen. Närheten till USÖ lockar liksom.
Min intresseanmälan togs emot och ska kikas på i alla fall.
Nytt möte med ett annat företag på torsdag för att dra i en annan del av projektet.

Förvisso inget svar från Allmänna Arvsfonden ännu. Men för att komma någonstans måste jag ju ha en lokal för att kunna räkna ordentligt på kostnaderna.

Och nu är datorn på plats igen. Så nu har jag jobbat mer med Bubblis hemsida. Kanske det blir mer ändringar i utseendet vad det lider, men nu är i alla fall texterna bra, tack vare hjälp av Annika Gelin. Och självklart blir det mer bilder sen när det finns några från den lokal det blir.

Ha en bra onsdag!

Det blev en tankeväckande stund att lyssna på Johan Norén den 24/11.

Han talade om stress av egen erfarenhet i sitt dåvarande liv.
Han var rejält under isen 2012 efter kraven på sig själv och tre självmordsförsök och det blev bl a en tillvaro i psykiatrin i sju veckor.
Sen kom han tillbaka med en helt ny syn på livet.
Och hans vilja att dela med sig och peppa oss alla till att tänka mer på oss själva och känslorna inom oss, går det inte att missa.

Han föreläser också för barn och jobbar med alla åldrar och stöter på samma tankar oavsett ålder.
T ex hur rädda många av oss är för att göra fel i olika vardagliga situationer och oroas över hur alla andra ska uppfatta oss.

Och hur lätt det är att minsta lilla sak vi ska göra blir något som vi ställer för höga krav på oss själva för att utföra. Snacka om att det blir onda cirklar av vårt eget beteende.
Tack Johan, för en bra och givande kväll och välkommen åter till Örebro framöver!

Så var jag på Mat för livet-mässan. I år redan 11/11.

Det blev en trevlig resa tillsammans med en av kollegorna jag lärde känna under tiden på jobbet på kommunen.

Celiakiföreningen samarbetade med Astma- och Allergiföreningen och de beställde gemensam buss till Stockholm.

Då gällde också vissa ”Må bra regler” på bussen förstås.

– rökfri, djurepitelfri samt att dessa livsmedel inte fick ätas i bussen: nötter, jordnötter, mandel, pumpafrön, äpplen och citrusfrukter.

Det blev uppladdning inför Bubblis där det är precis så det ska bli i de lokalerna.

Lysings Glutenfria kör in frysbilen i mässhallen.

Josef, provbagare på Semper och så Affi och jag i bussen.

På fredagen deltog jag i en konferens om självmord, angående hur det kan jobbas mot att de begås.
Det var Region Örebro län och Birgitta Huuva som stod för den. länk

Givetvis ett tungt ämne men intressant. Bland andra deltog Folkhälsomyndigheten, ambulans, polis och SOS Alarm.

Journalisten och författaren Niklas Ekdal, f d politisk chefredaktör på Expressen och Dagens Nyheter fastnade speciellt. Han berättade sin egen historia om ett självmordsförsök han begick 2012. Niklas överlevde alltså och delar sina erfarenheter om vården och tiden både före och efter sin krock på fotbollsplanen som gav honom en hjärnskakning med denna påföljd, samt om tablettmissbruk och ECT-behandling.

Här en recension om boken. länk

Konferensen vill lyfta hur viktigt det är att prata om dessa frågor. Att vi alla i samhället, vilka vi än är, vad än jobbar med, kan tala mer om dessa frågor och engagera oss i varandra och undvika dessa handlingar.

Jag är glad att jag kunde vara med och fick några nya kontakter till Bubblis och fick träffa några kontakter jag fått innan, vilket jag är tacksam för.

Tack alla inblandade!

I och med kampanjen #metoo har många kvinnor berättat om händelser de varit med om under sitt liv.
Jag kunde inte drömma om att det är så illa som det är.
Jag skrev ett inlägg på facebook om hur jag trott att livet fungerar, att människor säger ifrån om saker de är med om på en gång, vilket jag förstått att så är det inte.
Många har nog börjat tänka efter om hur de uppför sig, åt båda håll, och det är bra.

”Jag känner inte Martin Timell.
Jag känner inte kvinnorna som han skulle uppträtt fel emot.
Jag vet att både män och kvinnor kan skämta om saker. Ibland kan det spelas med och hur ska den andra parten då veta vad som är ok och inte?
Jag försvarar inte den person som begår brott, vare sig man eller kvinna.
Varför inte tala om vad som händer på en gång?
Ibland får jag en konstig känsla och undrar vad som egentligen begåtts och hur det uppkommit?
Det enklaste torde vara att säga ifrån på en gång?
Jag har dock inte läst vad han gjort utan tänker mer allmänt om kampanjen ”metoo”.”

Det finns många klipp om liknande händelser.
Nu imorse i tv4, Nyhetsmorgon uttalar sig t ex Elisabeth Thand Ringqvist om Näringslivet. länk

Igår kväll la jag ut detta lilla inlägg på facebook:

”Apropå allt som kommer fram om olika personer inom olika branscher/världar:
hur är det möjligt att dessa historier inte kommer fram förrän nu?
Hur kommer det sig att personer inte blir trodda på, t o m nedtystade, när man berättar om hur ens kollegor uppträder?
Och speciellt när det uppenbarligen sker saker gång på gång.
Som chef och överordnad måste man väl ändå reagera och agera?
Jag har väldigt svårt att förstå den mentaliteten.”

Där sätter jag punkt för det ämnet för egen del och hoppas som sagt att de det berör, de som beter sig felaktigt, har fått sig en rejäl tankeställare!
Men, också att de som blir utsatta, också tänker till om hur de agerar och hoppas på att alla vågar stå upp för och påpekar hur man ska behandla sina medmänniskor.

I veckan var jag på en föreläsning ”Möjligheter tour 2017” med Aron Andersson.
Boris René med band, stod för musik och sång. Det var fartfyllt och roligt.

Men vilken historia Aron har att berätta.
Som 7-åring fick han cancer. För att överleva fick läkarna operera så att det blev ett liv i rullstol från det han var nio år.

Föreläsningen pendlar mellan en glatt skrattande till en sorgsen och knäpptyst publik.
Den är fartfylld med flera inslag från Arons äventyr som han lyckas genomföra med sitt team han har runt sig. Han påpekar ofta vikten av sitt team, att ha människor runt sig som stöttar och peppar, men som även Aron stöttar.
Han säger att vi ska fundera över vilka människor vi behöver runt oss för att få den stöttning vi behöver och vikten av att just ta emot hjälp.

Att Aron har tränat mycket mentalt för att uppskatta det positiva i livet står helt klart när han berättar om sitt liv efter sjukdomstiden och att ha överlevt cancern hela fyra gånger.
Självklart kommer de jobbiga tankarna ibland de med, men han har som sagt lärt sig hur han ska hitta rätt igen. Och det säger han också, mental träning är a och o för att komma dit.
Att det finns många fördelar med att sitta i rullstol får vi också höra, men ok, det klart att det finns nackdelar med, men som sagt, det var just det, fokusera på fördelarna.

Att hitta saker man älskar att göra och att sätta upp mål är en strategi.
Sedan går det lättare om man sätter upp delmål (mikromål) på vägen och uppskattar vägen och sen hittar anledningen till målet och att vara tacksam för det man har.
Och, tro på och se just sina egna möjligheter.

Arons mål med sina äventyr är att samla in pengar till Barncancerfonden och det har han gjort med bravur. Men, det är såklart ett väldigt stort mål.
Vi sätter våra egna utifrån oss själva såklart!

Här kommer det en länk till  Arons sommarprogram sen i somras. länk

Samt om Arons bok, Möjligheter. länk

Tack för några fina och givande timmar!
Mina barn och min mamma uppskattade föreläsningen även de.
Åh vad jag önskar att fler skulle få möjlighet att höra denna glädjespridare till människa. Aron vet ju verkligen vad han pratar om med sina erfarenheter han har att dela med sig av.
En riktig förebild.

Ha nu en bra vecka alla!

Ja se då har jag firat 50-årsdagen i veckan som gick.

Jag hade inte tänkt att göra något först, men så ändrade jag mig några dagar innan och la ut en blänkare på facebook, där jag ju gillar att tillbringa en del tid.
Här lägger jag bilder från det 🙂

Mm, man kan ju undra varför jag gör så egentligen? Jo, men jag tycker det är kul med uppmärksamhet till viss del. Jag tillhör nog de som behöver extremt mycket bekräftelse, vad det nu kommer sig.
Alla vill vi väl ha och behöver bli bekräftade på ett eller annat sätt. Sen behövs det säkert i olika dos för olika personer.
Att få uppskattning och bekräftelse på olika sätt av den person som betyder mest för en är givetvis viktigast och kan inte mätas med det som händer på till exempel facebook.
Men visst är de där gilla-markeringarna ett sätt att få uppskattning och bekräftelse det med.

Apropå det, här en intressant artikel om medberoende där jag delvis känner igen mig och delvis inte. Läs den gärna här!
Den är skriven av Anna Leijon, lärare, sjuksköterska och handledare.
Apropå det här med bekräftelse, att gå till sig själv och fundera över varför man gör som man gör med olika saker.

Annars har detta år bestått av jobbet på kommunen till den sista mars och sen är jag hemma och söker jobb samt jobbar vidare med Bubblis.

Bubblis har jag velat starta sedan jag slutade med Heléns Glutenfria, juni 2015.
Eller nja, det var ju faktiskt såhär, när jag blev glutenintolerant i december 1994, så ville jag starta ett café redan då, där människor skulle kunna komma och äta glutenfritt och tala med andra ”i samma båt”.
Men se det fanns inget bröd att köpa in då. Så därför blev det att jag startade ett eget bageri i oktober 1995.
Jo, men så var det faktiskt.

Nu har jag letat lokal till Bubblis sedan hösten 2015. Men sen hamnade jag ju på kommunen ett tag och under tiden dök det upp två olika lokaler som var aktuella under en lång tid, men nu har det gått om intet. Men, ett nytt uppslag finns.

Se vidare information på Bubblis hemsida.
Där ska det uppdateras med vad som händer i en dagbok, samt att det finns en facebook-sida.

Annars går livet vidare med dagar som är både uppåt och neråt. Som för alla såklart.
En del dagar är knöligare än andra och då är glöden ibland på noll under en tid.
Men det ska bli bättre. Nu ska jag få lite hjälp i att reda i alla tankar också. Bra, bra!

Nu några födelsedagsbilder.
Och så önskar jag er en ny bra vecka!

God fortsättning på er alla!

Då står ett nytt år för dörren igen, 2017.
Tänk vad fort det springer iväg. Tiden, livet, tankar, rinner iväg.

Denna berg- och dalbana av känslor och tankar som finns däruppe i huvudet hela tiden. Varför är invanda mönster så lätta att följa, varför är det svårt att förändra det som grott in i skallen? Men vi glömmer det just nu. Det finns liksom där.

Nu tänkte jag tala jobb:

Detta år fortsätter med jobb som kommunvägledare på Servicecenter i Örebro Kommun.
Under december fick jag först veta att de tre tjänster jag sökt bara blev en och det gällde inte i den gruppen jag jobbar i så det blev inget där. Sen fick jag veta att jag inte skulle få vikariatet förlängt. Men jag kände att jag ändå inte passade in där och det känner jag även nu, men att svara i telefon och vara artig och hjälpsam kan jag.

Nu har jag i alla fall fått förlängt till den 31 mars så jag kör på som kommunvägledare i 3 månader till från nu.
Det nya systemet vi börjat arbeta i för märkning av samtalen vi får in börjar sätta sig, men det arbetas i det med sökord och diverse justeringar. Det är roligt att få vara med i något nytt och få komma med synpunkter.
Sen att jobbet som jag skrivit om tidigare är svårt att förutse vad gäller beläggning med samtal, det är en självklarhet.

Vad vill jag då? Ja, att starta något eget skulle vara roligt igen, men vi får se hur allt utvecklar sig. Hittar jag ett jobb jag trivs med och kan engagera mig i så absolut, det skulle ju vara toppen.

Så, vet du som läser någon som behöver en engagerad person så be de ta kontakt.
Kontors- och telefonistarbete är väl det jag kan, men ingen försäljning. Det har jag fått nog av från tidigare. Men att prata för saker jag är engagerad i går såklart bra.

Som sagt, nu tar ett nytt år vid, och vi ska skriva 2017.
Vi tar vid från igår och gör det bästa av våra dagar och är rädda om varandra!

Tack alla som förgyller mina dagar, både på jobbet och privat, ni är guld värda allihop!

Nu var det länge sen jag skrev här igen.
Jag brukar säga att det inte är så bra med mig när jag inte skriver så mycket och det är så sant så.  Jag vill förmedla andra tankar egentligen.

Kanske det går mot en vändning i mitt huvud nu. Man ska ju fokusera på bra saker främst, men det är inte alltid så lätt. Ibland tror man nog att saker ska vara bra fastän de i själva verket kanske drar ner en mer än de ger. Det är svårt ibland har jag upptäckt.
Så länge saker inte visar sig vara negativa eller utvecklat sig negativt kan inte jag tänka negativt om dem, så fungerar jag. Men, jag vet, alla fungerar vi olika. Jag antar att det har att göra med vad vi har med oss i ryggsäcken.

Hur som helst finns det mycket att läsa om det här med att inte må bra psykiskt, om hur man bör göra osv, men det är inte alltid enkelt att följa tips och råd.

Här är ett bra radioprogram som behandlar t ex det här med att älta saker.
Och då kan man utgå från olika perspektiv, att lyssna från två håll så att säga. Det finns fler program i serien såklart! Lyssna här!

Till hela programserien:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3637

Sen att prata med sina vänner, det är jätteviktigt, när man har någon/några att prata med vill säga.
Då känner jag att det man pratar om är det som är viktigt för en, är inte det rätt så självklart?
Här en blogg från en nyfunnen kontakt jag fått genom dansen och som kollega, vi har inte så mycket kontakt i verkliga livet, mer via sociala medier. Hon är suverän på att skriva och hennes texter berör. Jag har förstått att man tar till sig texterna på olika sätt beroende på var man befinner sig i livet själv.

http://singelpavift.blogspot.se/2016/11/jag-ager-mitt-liv.html?m=1

Ha en bästa söndag alla!
Senare idag kommer Linnea hem till mig igen!
Och ikväll blir det danskurs och fart och fläkt.
Vad vore livet utan dansen så säg!

Sommarminnesbild

Vinter 2016

Dansen

Ja nu har jag nog blivit ganska varm i kläderna på Servicecenter, Örebro Kommun. Självklart kan jag inte allt men det känns lättare nu. Men jag måste lära mig att ta det lugnt även när jag känner och ser att det blir kö i systemet.
Den som är i andra änden måste få den hjälp den behöver och jag måste leta och hitta den så snabbt det går. Just nu känner jag hur jag ibland stavar fel och det tar lite för lång tid att hitta informationen jag ska ge. Men vilken skillnad mot i början då jag inte hade någon koll alls.

När frågorna återkommer och jag på en gång vet var jag ska leta eller när jag till och med har lärt mig numret eller i alla fall namnet på den de söker, som kan svara på just det ämnet handlar om, känns det givetvis bra.

Nu kan jag lova att det är mycket jobb, mot under sommarveckorna. Det ringde inte alls lika mycket då och vi var många personal. Eftersom denna struktur inte har funnits så länge så har det varit svårt att veta hur det ska bli. Ingen kan ju veta hur mycket det ska ringa och hur långa samtalen blir.

Förra veckan och denna har det varit hektiskt när vi ändå varit många personal. Snittet samtal under dessa veckor för mig har varit ca 100 samtal per dag. Idag blev det totalt 117.
På eftermiddagen blev jag ensam i vår svarsgrupp under sista halvtimmen och det var samtal snudd på hela tiden och jag fick verkligen tänka att, en sak i taget, de får helt enkelt vänta lite. Som tur var blev det inga samtal som var så invecklade och långa just då.

En helt annan sak, kroppen tar verkligen stryk av att sitta hela dagarna (som en god vän mycket riktigt påpekat många gånger) så det gäller att nyttja det höj- och sänkbara skrivbordet och att röra på sig och sträcka ut armar och ben under arbetspassen.

Igår på lunchen slog jag mig ner vid ett bord där det stod saker på en plats men ingen satt där just då. Det visade sig vara verksamhetschefen jag satte mig hos.
Hon kände igen mig sen Heléns Glutenfria och att jag var med på en Näringslivsdag, det är roligt. Vi pratade om hur det är att jobba på kommunen och om att det är stort och många anställda och att jag tycker att jamen, varför kan inte saker fungera enklare t ex.
Då skrattade hon och sa välkommen till kommunen! Det är bra att du vill mycket, men tänk på att vi är många!

Samma dag satt jag också och pratade med några kollegor om Heléns Glutenfria. Vad roligt när de frågar och tycker att det är intressant att höra om allt jag berättar. Det känns så långt bort alltihop och jag fattar inte riktigt att jag gjort allt jag gjort.
Den ena sa att ”ja men du har ju skrivit en bit historia”, det tycker jag var fint sagt och jag känner mig glad över det.

Nu får det bli kväller här, dags att varva ner och sova.
För dottern också som började sjunde klass i måndags, det är stort se.

Igår hade jag en genomgång av några av mina samtal på jobbet med vår coach. Det är verkligen nyttigt att höra hur man låter i olika lägen. Vi ska såklart säga att vi ska ta reda på saker när vi inte kan svara på en gång.  Men att låta säker när jag inte riktigt kan svaret på frågor tycker jag är svårt.
Men jag får helt enkelt lära mig att säga just den frasen tillräckligt övertygande.
”Jag ska ta reda på det, går det bra att dröja lite?”
Jag upptäckte att vad lång tiden känns när man just bara väntar.
Jag måste vara tydligare med att säga att de just behöver vänta lite och inte bara försvinna, vilket jag upptäckte att jag gjorde.
Men jag hörde att jag kan låta säker också. Det vet jag att jag gör, när jag är säker på min sak.
Det är min sjätte vecka på jobbet och fjärde/femte att svara själv så det har väl liksom inte satt sig än.

Hur som helst, hon berömde min röst och att det hörs och märks att jag är serviceinriktad.
Sen fick jag tips om att fråga ännu mer och sen är det redan bra att jag sammanfattar det jag fått veta och är tydlig i avsluten.

Att sen komma ihåg att tänka positivt om de samtal som faktiskt gått bra och inte haka upp sig på de som gått mindre bra var en sak jag konstaterade själv.
Det är av misstag man lär sig, men de är givetvis tråkiga när de inträffar.

Men sen blev jag ändå så ledsen när hon sa att ”men hörde du vad det här låter bra” och att hon påpekade att jag är bra, ”du är anställd av en anledning, för att du är du och kan det du kan”.
Det borde vi allt tänka oftare på lite till mans tror jag.

Efter samtalet såg mina nya goa arbetskamrater att något inte var bra och såklart kom tårarna några gånger till den dagen. Jag antar att det är andra saker som kommer upp till ytan med när det blir sådär. Saker jag bär på men inte riktigt kan sätta fingret på kanske.
Suck, det känns lite tokigt men ändå bra. Det är ju så jag fungerar. Jag har svårt att dölja vad jag känner, så är det.

Sen har jag ju varit min egen chef under många år och inte fått denna typ av feedback förut, inte för det sätt jag jobbat på om jag säger så.
Att jag har en trevlig röst har jag fått höra många gånger under åren, det har varit toppen, men det här, det känns riktigt bra på ett annat sätt.
Och jag ska vänja mig vid att sitta i ett kontorslandskap där andra hör mig också har jag tänkt. För det sa jag redan på den enskilda anställningsintervjun att jag är lite skeptisk mot, men att jag ville prova. Och när hösten drar igång sen och det ringer mer än nu, då förstår jag att det blir annorlunda, då har alla fullt upp med sina egna samtal och inte tid att lyssna på mig. Men, just nu känns det som de hör mig, men, vänja sig var det!

Men oj, nu är visst denna dag också slut.
Godnattkram på er alla!