Den 1 februari skrev jag i Nerikes Allehanda.
I augusti förra året följde jag med en vän till akutpsyk och det blev många turer med mycket ringande och fixande och det resulterade i en text i tidningen då med.
Denna gång lydde texten som följer:
____________________________________________________________
Jag återkommer till min vän som jag besökte akutpsyk med i somras.
Där fick vi löfte om att få komma in i psykiatrin efter läkarens remiss. Även bakjouren var tillfrågad vid besökstillfället.
Men, så blev det inte utan det kom ett brevsvar i vilket det stod att min vän skulle vända sig till sin vårdcentral. Vi har ifrågasatt varför det inte informerades om det direkt vid besöket och man medger att det ska det.
Efter samtal med sköterska på vårdcentralen blev min vän lovad ett väl förberett läkarbesök där remiss till psykolog skulle skrivas. Men läkaren ville först inte lyssna på det som utlovats men efter ordväxling skrevs en remiss till psykolog på vårdcentralen. Efter psykologbesöket var min vän tvungen att återigen träffa läkaren för vidare remiss till allmänpsykiatrin, där en neuropsykiatrisk utredning gjordes.
I det uppföljande återkopplingssamtalet fick min vän utredningen i sin hand och man gick igenom resultatet och alternativa behandlingar som finns att tillgå.
För att sedan få någon behandling, krävs ett nytt besök hos ytterligare en ny psykolog inom två månader. Från den 1/12 2017 är i alla fall ett läkarbesök däremellan borttaget.
Vid psykisk ohälsa ska patienten alltså själv, som lekman, bedöma vad den vill ha för vård. Och dessutom behöva träffa ytterligare en person som ska göra en bedömning av behovet fastän de som gjort utredningen redan vet resultatet. Det är också väntetid på ett och ett halvt år till behandlingarna. Detta bedömningssamtal ter sig onödigt då det redan är klart i och med diagnosen samt att det ytterligare förlänger väntetiden.
Jag förstår att olika behandlingar kan bli aktuella och de kan testas och pågå under kortare eller längre tid, givetvis i samråd med patienten.
Men återigen, det är väl inte patienten som ska avgöra vad den har för behov, det är ju därför den har sökt hjälp?
Jag vet att det arbetas för att det ska bli kortare väntetider inom psykiatrin och då är detta ett steg att förändra. Vid återkopplingssamtalet bör man komma överens om behandlingar redan då.
Eftersom också närstående och vänner påverkas av patientens hälsa så tror jag att samhället i stort skulle må bättre av en sådan förändring. Det ska heller inte spela någon roll om det är en kvinna eller man som söker vården för alla är vi människor och kan må lika dåligt. Psykiska problem syns inte på utsidan. Jag tror också på att lyssna mer på närstående.
Jag ser fram emot ett år där vi kan tala mer om psykisk ohälsa och att det inte ska behöva kännas betungande att göra det.
_____________________________________________________________
Det blev ett svar från ansvariga i fredags också.
Tack för stödet vi fått under resans gång!
Helén med vän