Heléns sida

Åh vad jag ångrar att jag inte spelade in samtalet med läkaren igår.
En gång gjorde jag det med en sköterska och det var bra då det står annat i journalen efter det mötet.
Hur som helst, jag ska återge en del av samtalet som gör att jag förstår ännu mer att användningen av antipsykotisk medicin har ökat.

– Hur mår du?
– Jag har besvär med min kropp precis som jag berättat om ända sedan i somras. Jag känner att medicinen jag får gör mig ”nollad”, att jag inte känner mig som jag brukar. Sen har vi min yrsel som jag också haft sedan länge.
– Hur sover du?
– 6 timmar per natt och jag sover som en stock. Men jag ska få en skena för andningsuppehåll.
– Ja de 6 timmarna behöver ju inte vara bra. Sover du på dagarna.
– Ja oftast.
– Hur går det med maten?
– Jag lagar mat och äter.
Sen pratade vi lite hit och dit och han som om jag vore ett barn.
Jag är under LPT, tvångsvård och får för närvarande sprutor som jag inte vill ha.
Annars är jag hemma och det är som vanligt.

– Din kollega konstaterade att jag behöver träffa en psykolog men att jag inte får det.
– Nej, eftersom du inte tar din medicin frivilligt så får du inte det. Man ska äta medicinen i tre-fyra månader först. Och gör man det inte frivilligt så kan du inte ta emot en behandling till.

Ja ni förstår väl  att jag blev en aning irriterad. Och när han sen får in ett ”tror” om det med psykolog när han ska prata om det igen så spänner jag ögonen i honom och säger att ja men då tar du reda på det.
Han fortsatte att säga samma saker som jag redan hört flera gånger under denna process. Jag hade ingen lust att lyssna på det igen och igen och ställde egna frågor. Men se då avslutade han och sa att vi kommer ingenstans för du lyssnar inte och har ingen sjukdomsinsikt.

Jag gick besviken därifrån men får i alla fall ett sjukintyg skrivet.
Och jag är på gång att få en röntgentid som min läkare på vårdcentralen förstår att jag behöver.
Jag är glad att jag är inne i vården men blir ledsen när de inte vill lyssna.
Och, jag vet att fler med mig tyvärr blivit behandlade så också, ledsamt och inte konstigt att det ökar med medicin. Troligen finns inte personal för oss att få träffa och då är deras enda åtgärd medicin. Men det är min personliga slutsats.

Fortsättning följer.

Ha en bra tisdagskväll!
Kram

Idag blev det åter ett läkarbesök. Denna gång hos min läkare på vårdcentralen.

Han vet ju att det kan bli lite knepigt med mig så han sa att ”du kan ju lägga dig på britsen med en gång”. Vi skulle nämligen kolla magen.

Det är något knepigt på två olika sätt och resultatet idag blev att han sänder remiss till skiktröntgen av magen och organen.
Vi talade om att har man haft problem länge och inget hittats ja då blir man ju till slut van vid att må så. Och detta problem har jag haft väldigt länge och jag kommer ihåg nu att tidigare mådde jag illa av att ligga på ett speciellt sätt men det går bättre nu för tiden.
Men olust-känslan finns där på samma sätt och nu ska det bli av att se vad det eventuellt kan bero på.

Det visade sig också att läkarna (denna och den i psykiatrin) visste om varandra från utbildning så det bytte vi några ord om också. Vi konstaterade båda två att det tar några gånger innan läkare och patient känner varandra litegrann.
Sen blev det blodprovstagning angående njurfunktion och salter.

Annars blev det mer tv ikväll. Denna gång en dokumentär om isbjörnar. Oj så de fick jobba ungarna, jodå, mamman också må ja lova.
Nu kör vi ”På spåret”, inte för att jag brukar kunna så mycket men i alla fall. Och så gillar jag givetvis programledarna med 🙂

Ha en bra kväll och helg!
Kram

Igår var jag på ett läkarbesök på avdelningen där de haft mig inlagd.
Denna gång kändes läkaren mer tillmötesgående.
Vi pratade om olika saker och han menade att han både sett vad som hänt med min kropp vid olika tillfällen och fått det till sig av övrig personal.

Vi pratade om ett uttryck ”symatic symtom disorder”, SSD, vilket har, som jag uppfattade, med trauman i kroppen att göra. Man kan inte komma ihåg saker som hänt före två års ålder menade han men förstod att kroppen fortfarande har det i sig om det inte kommit fram tidigare, som det inte gjort för mig.

Så förklarade han varför han valt just den medicin han valt och det är för att min kropp ibland reagerar som den gör.
Han var också beredd på att min kropp skulle komma att reagera som den gjorde. Han fick hjälpa mig att bära jackan och stödja mig på väg ut ur rummet och till en stol där jag fick vänta på sköterskorna som skulle ge mig en spruta. Fötterna vill inte riktigt lyda och kroppen för övrigt blir delvis lealös.
Min känsla är att när jag känner mig trygg (med olika personer) så fungerar min kropp  som den mår, men när jag inte känner mig trygg och när jag är ensam och måste röra mig osv så fungerar det oftast. Jag har ingen annan förklaring och nu fick han återigen se det.

Han konstaterade glatt ”så du känner dig trygg med mig nu då alltså”. Likadant när jag grät när jag berättade vissa saker. Jag förklarade ”att det här är jag, jag visar känslor, blir det ledsamt så gråter jag, så är det bara”.

Vi var också överens om att mina kroppsliga symptom givetvis behöver följas upp av vårdcentralen.

Hur som helst, när jag skulle få sprutan lyckades jag förflytta mig själv till det rummet.
Jag hade bett om att en sköterska till skulle finnas där för att hålla min hand, eftersom jag tycker att det gör riktigt ont att få spruta.
Denna gång gick det riktigt bra och jag märkte att just dessa sköterskor blev jag lugn med och vi pratade på om olika saker som distraherade mig från att känna så mycket. Vi konstaterade att det är väldigt viktigt hur personalen uppträder när man är så rädd som jag. Jag tror att dessa känslor har att göra med saker från min barndom. Jag har många teorier, men det kanske jag skriver om en annan gång.
Är du mer intresserad så kan vi skriva om det Du och jag.

När det var klart fick jag tala med mig själv för att sätta på jackan och ta med ryggsäcken och så fick sköterskan släppa ut mig från avdelningen.

Förhandlingen i måndags innebär att jag är under fortsatt LPT till 3:e april, men på lång permission och ska få en spruta var fjärde vecka. Som jag alltså absolut inte vill ha.
Överklagan är skickad.

Jag såg ett filmklipp som än vän sände till mig via facebook där det talas om hur mycket medicin som skrivs ut som egentligen inte är bra, skrämmande. (Klippet är från 2016)
Peter Götszche

Men som sagt nu är jag hemma och ska ta tillfället i akt att bland annat gå ut i dagens sol och blåst.
Tänk vad skönt igår att solen kom fram, fram på dagen.
Ha en bra lördag med vad ni än har för händer!
Kram

Ett år har gått igen och reflektionerna blir många efter ett händelserikt år.

Bubblis går inte så bra ekonomiskt och vi saknar kunderna, besökarna. Vi måste nå ut bättre och hoppas bland annat på ett bättre samarbete med fler föreningar  under kommande år. Regionen och kommunen borde också få mer inblick i vår verksamhet då vi fyller en funktion och är ett komplement till deras verksamheter.

De som kommer i kontakt med vår verksamhet och väl kommer och besöker oss blir nöjda med det som möts. Men, sen tänker alla olika, beroende på vad man kommer in som för personlighet, vilken hatt man har på sig så att säga.
Min tanke är att uppnå en trygg plats där personer ska kunna känna gemenskap och hemmakänsla. Sen ska givetvis ekonomin gå ihop också.

Under året har jag återigen blivit varse att kommunikation är A-O var än i livet man är. På jobbet, privat, inom vård, skola, ja överallt.
Under sommaren hamnade jag på sjukhus då jag fick många olika symptom i min kropp, vilka fortfarande uppträder till och från.
Det blev ambulans in ett antal gånger. Nu kan hemtjänsten hjälpa mig i olika situationer.
Egentligen har jag visst alltid haft ont i kroppen av olika orsaker och på olika ställen. Det har jag konstaterat nu efter att ha blivit varse att jag varit med om traumatiska händelser när jag var liten.

Jag känner mig orättvist behandlad vid sommarens händelse på USÖ. Jag har anmält  händelsen till Patientnämnden och har nu en dialog med verksamhetschefen.
Jag hade blivit remitterad till neurologen genom min vårdcentralsläkare och genom undersökningarna som gjordes uteslöts ALS och MS, vilket är skönt.

Några frågor:

När neurologen inte hittade några fel skickade de över mig till psykiatrin, varför?
En annan avdelning hade väl kunnat ta över letandet efter fel?
Eller att de bara skulle ha skickat hem mig?
Och, hur kan det komma sig att inte psykiatrin kan skicka över en patient till en annan avdelning?

Vad var det då som hände? Jo, min upplevelse var att läkaren sa till mig att min mamma och jag skulle få läsa några papper och skriva på dem innan något mer skulle hända. Speciellt för att förhindra medicin och tvångsvård.
Men så blev det inte alls och allt detta finns i mina journaler nu och det späds uppenbarligen på hela tiden blev jag varse då läkaren som jag har i psykiatrin hade utökat historien, till en förhandling som hölls igår måndag.
Det är som att leva i värsta filmen just nu, inte det minsta trevligt.
Den läkare som var med under förhandlingen (en annan) berättade för rätten att jag är svårdiagnostiserad och har svarat ovanligt fort på medicinen som jag inte alls vill stoppa i mig.
Jag har min slutsats klar, skönt med det han sa i alla fall.

Just nu är jag i alla fall hemma och det är väldigt skönt. Samt att jag har en ny tid till min läkare på vårdcentralen inom kort, vilket känns bra.

Och så tar vi nya tag med Bubblis inför 2020 och har årsmöte den 9/1. Jag har en del arbete framför mig att få ihop allt. Det var mycket jag drog igång med Bubblis det är och var jag medveten om. Men, med facit i hand så blev det lite för mycket.
Så utmattad av allt jobb som blev, det är jag allt.

Men, jag kommer igen och hoppas att Bubblis ska komma igång ordentligt och bli den där mötesplatsen jag har sett framför mig så länge 🙂
Och alla mina små lappar och idéer om allt håller jag på att få ordning på nu och det blir pärmar med många tankar och funderingar 🙂

Jul 2019

Så var det då:
Jag önskar alla ett gott slut på 2019 och en god start på och ett gott nytt 2020!
Kram