Under dagens promenad lyssnade jag på Lisa Ekdahl som vinterpratade häromdagen i radions P1. Här är en länk till programmet. Alla pratare brukar vara så bra och har mycket att delge oss som lyssnar.
Jag har alltid gillat Lisa och valet föll på henne idag. Det ångrar jag inte, hon är härlig med sina berättelser om bland annat Rikard Wolff som var en god vän till henne. Sen berättade hon om när hon fick sitt första barn genom kejsarsnitt när det var hela 2 månader kvar av graviditeten. Hon berättade om hur det gick till och om vad hon trodde, att hon skulle dö, för att barnet skulle få leva. Hon var verkligen inte förberedd på vad som skulle hända.
Då blev jag påmind om min egen första förlossning och kände att jag vill delge mitt eget kejsarsnitt. Jag vet att jag skrev om det redan när det hänt, till sjukhusets förlossningsavdelning. Jag ville tipsa om hur jag tyckte att det skulle kunna gå till när man blir sövd och inte ser sitt barn direkt när det är nyfött t ex. Det var länge sen, så det har nog hänt en hel del på det området nu skulle jag tro. Jag var inte alls förberedd och hade inte tagit reda på något om vad som skulle kunna hända om det inte blev som det oftast brukar bli när barn kommer till världen så att säga. Nu ingår det säkert mer om det på föräldragrupperna, kanske att det hade gjort det i vår med men att jag inte hade tagit in det, jag vet inte?
Hur som helst, den 1 december 1993 gick vattnet ca 4 veckor för tidigt. ”Jag som ska jobba två dagar till och sen vara hemma i några veckor innan det är dags” vet jag att jag tänkte. Barnet var beräknat till julafton så det var ju tid kvar. Väl inne på förlossningen upptäcktes att barnet låg med sätet först. Men efter bedömning av min kropp (mätvärden), planerades det för vaginal förlossning. Men efter ca 12 timmars arbete beslutades det om ett akut kejsarsnitt. Jag läser i min journal (den finns förstås sparad) att det inte var något fel med barnets hjärtljud eller så utan att det var att det inte gick framåt i värkarbetet som gjorde att det blev som det blev.
Jag vet att jag blev jätterädd och hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag blev ivägkörd och jag vet att jag skrek av rädsla och att de spände fast mig i både armar och ben och att sköterskan strax frågade om mitt personnummer och att jag somnade så himla snabbt när jag blev sövd.
Pappan som hela tiden funnits vid min sida blev nästan bara lämnad och undrade vad som hände. Jag vet att han blev bra bemött sen och var med och tog hand om sin son under tiden jag låg på uppvaket.
Jag är självklart så tacksam för att allt gick bra med både mig själv och att vi fick en så fin och välskapt son, Jesper.
Men oj så jag har ältat att jag inte fick se honom färsk och nyfödd. Han var några timmar gammal när jag fick träffa honom för första gången och klädd i sina lila små kläder. Som om att jag var ”snuvad på konfekten” på något vis.
När jag sen fick Linnea, 2003, så blev det så att säga som det skulle och jag är så tacksam för att ha fått vara med om detta under. Att få upp henne på magen alldeles färsk, ja den känslan går inte att beskriva, nu rinner mina tårar som de i och för sig ofta gör, men just nu av en enorm lycka över att som sagt ha fått uppleva att få barn. Jojo, det gör ont och är besvärligt också, men som tur är glömmer man visst den delen efter ett tag.
Ja, det var allt för idag. Väl mött när nästa ämne snubblar över mig.
