Igår, 250120, var det med två artiklar till som väckte mitt intresse. En av de handlar om en tjej som tar en ADHD-medicin för att klara av sina studier. I den andra svarar en psykolog på frågor i detta ämne.
När hon växte upp och gick i grundskolan gick det bra att spara att plugga inför prov till sista dagen. Nu när det gäller universitetsstudier har hon börjat fundera på om det är något fel på henne eftersom det inte går att göra som hon är van vid utan hon är tvungen att börja planera. Hon känner att hon inte klarar av det.
Hon står i kö hos psykiatrin för att få en ADHD-utredning.
När en kompis som har ADHD erbjuder henne medicin och hon börjar ta den så känns det bättre.
Men jag tänker att, alla människor fungerar väl olika, har olika lätt för sig med studier helt enkelt. Några kan plugga lite och några mer, hos några sätter sig allt på en gång, medan andra behöver nöta in saker. Man måste väl inte ha en diagnos för att man har det lite svårare, svårare, än genomsnittet?
Men vad är egentligen genomsnittet? Alla är väl olika?
Här finns en länk till artikeln om tjejen.
Sen en länk till den om psykologen på USÖ.
Jag lägger bilder här nere också från de båda artiklarna.
Det är flera års väntetid för en tid för en utredning.
Psykologen säger också bland annat såhär
– Det händer att man självmedicinerar när man är impulsiv som person och inte klarar av att vänta på en utredning. Och impulsiviteten är ju också ett av de vanligaste symptomen vid adhd.
– Men jag måste avråda från det.
Idag, 250121, är det med ytterligare en artikel i ämnet. Om hur en kille med ADHD säljer sin medicin eftersom han inte använder den så mycket själv på grund av biverkningarna.
Länk här.
Artikeln om psykolog Ludwig Linder på USÖ
