Jag hamnade i en psykos under sommaren 2019. (se tidigare inlägg här)
Från december 2019 till december 2022 fick jag en spruta en gång i månaden. Den skulle motverka nya psykoser och vara stämningsstabiliserande.
Läkarna satte en diagnos på mig utan att göra en utredning först. Jag förstår att jag hade hamnat i en psykos och behövde hjälp att komma ur den. Men jag anser att jag borde ha kunnat sluta tidigare med medicinen, helt enkelt när jag kommit på fötter igen.
Som jag uppfattat det kan man hamna i det läget jag hamnade i av olika orsaker. Jag hade dessutom svårt att röra mina armar och ben och ibland hela kroppen under en period. Jag var inte eller hade inte varit deprimerad i samband med att jag fick medicinen heller. Däremot var jag väldigt stressad och uppe i varv och hade mycket ansvar just då, samt att det hade hänt så många trassliga saker under de sista åren fram till våren 2019.
Vid ett läkarbesök i januari 2023 tyckte läkaren att jag skulle börja få litium istället och att jag skulle få det hela livet. Jag vägrade eftersom jag snarare blivit deprimerad av medicinen.
Här tänkte jag beskriva de symptom jag upplevde i samband med att jag fick den. Jag ville hela tiden prata med en psykolog om mina upplevelser och om mitt mående men det fick jag inte. Min läkare menade att jag inte kunde ta emot en behandling till eftersom jag gick på medicin.
Det jag vill belysa nu kan låta som struntsaker men det blir en stor skillnad och lättnad när det blir bra och som vanligt igen. Jag är självklart med på att det finns så många värre saker att lida av, men när man är mitt uppe i en sådan här situation är det tufft.
Jag kände inga känslor. Jag var jämn i humöret och kände inte glädje och sorg på det sätt jag var van vid. Jag kände mig avstängd på något sätt, avtrubbad och likgiltig, som om jag inte var med riktigt i verkligheten utan som i ett vakuum.
Jag drabbades också av yrsel i början av sjukdomstiden vilket gjorde att det kändes oroligt att köra bil. Då gjorde jag mig av med bilen och tog bussen istället. Men när jag började få medicinen blev det jobbigt att både åka buss och att sitta med som passagerare i en bil. Varför och hur kan jag inte förklara, men det var en rejäl olustkänsla.
Medicinen gjorde också att jag blev väldigt rastlös i hela kroppen och jag hade jättesvårt att sitta still. Då fick jag ytterligare en medicin som skulle lösa det problemet. Och visst, det blev bättre av den, men det kändes ju hur knasigt som helst att få i mig ännu fler ämnen i kroppen som jag som sagt inte ville ha från början. Det la sig till slut i alla fall så att jag kunde sluta med den medicinen.
Jag blev med bil igen sen, men det är först under det här året det känns bra att köra igen. Sista halvåret 2024 har jag känt ännu mer att jag är tillbaka där med. Det blev ändring på jobbet och jag började köra bil varje dag. Kontinuiteten har säkert hjälpt till att hitta den rätta känslan igen också. Det är så skönt att känna den igen.
Ytterligare en sak som var väldigt knölig under dessa konstiga år var att duscha, det kändes hur besvärligt och olustigt som helst. Nu kan jag komma på mig själv med att tänka att det är så skönt att kunna njuta av en dusch igen.
Jag var stel, klumpig och konstig i kroppen och kunde inte hänga med i dansen som tidigare heller längre. Det har flera personer dessutom påpekat. Jag hade till och med tappat takten och känslan för dansen.
Med detta inlägg vill jag visa på att jag känner att det här med att äta en medicin inte kan vara bra i längden. Det har varit mycket skriverier om att så många människor idag äter antidepressiva läkemedel. Självklart är det befogat vid tillfällen också och som för mig, för en tid.
Men min känsla är att många människor idag både unga och vuxna får medicin för många olika saker istället för att få hjälp att prata om och förstå att livet har sina upp- och nedgångar. Samt att föräldrar, skola och vården inte tar sig tid att lyssna på sina barn/varandra angående problem som är en naturlig del av livet.
Jag undrar som Jimmy i denna krönika i Nerikes Allehanda om resurserna för detta finns ordentligt? Och som han skriver, vi måste våga prata om våra liv med varandra, våga visa oss sårbara och hjälpa varandra.
Läs gärna hans krönika här. Jag lägger bilder på texten här nedan, för dig som inte är prenumerant.
