Heléns sida

Just nu finns jag med i vikariepoolen i Lekebergs kommun. Det innebär arbete i skolköken när de behöver mig. Då får jag ett meddelande via sms och via mail om tid och plats. Ibland samma dag och ibland bokas det i förväg när de vet om att någon ska vara borta.

Det fungerar bra. Jag kan själv lägga in vilka tider jag kan arbeta då jag vissa dagar har bokade möten och inte kan. Har det blivit kris och de frågat mig har jag ändrat om på saker.

Hur som helst, det är roligt att få komma ut till nya platser och se hur alla arbetar och hur det fungerar ute i de olika köken, med alla olika personligheter och människor som är där.
Just nu består mitt arbete i att skära och fixa sallader, diska och städa och plocka iordning på disk och skåp som kommer tillbaka från mottagningsköken.
Att stå och ta emot disken efter barnen och lärarna är tacksamt. De flesta tackar för god mat och är så glada och positiva.

  en gammal bild 🙂

Det är då det kan ”tjocka” till sig ibland när man ska byta backar mitt i när det blir fullt, men det är ju inget att jaga upp sig för det blir ju liksom gjort.
Annars tycker jag inte att arbetsbördan är för stor eller så, det är bara att jobba på.
Men vad skönt jag märker att jag tycker att det är när jag får lägga upp det själv. Tänka ut hur jag själv ska göra och om någon kommer och liksom ”rör till det för mig” så känns det lite knepigt. Men tanken är ju att vi ska hjälpas åt såklart och det fixar jag givetvis med.
Men det är olika hur vi fungerar och ibland kan personer bli stressade av varandra. Jag blir det till viss del, men det är för att jag inte är inne i alla rutiner ordentligt heller och inte liksom ser allt jag kan göra ännu.

och en ny, från häromveckan

Just nu känns det hur som helst bra att jag inte har mer ansvar än så, för mitt huvud är på annat håll också.
Allmänna arvsfonden vill ha in en ny ansökan om projektet Bubblis så det håller jag på med. Vi/jag ska komplettera vissa uppgifter i den gamla och sända in som en ny, men den ska inte börja om som ett nytt ärende utan fortsätta där den så att säga är.

Imorgon sätter vi igång en ny vecka med nya möjligheter!
Ha det så gott!

Den 1 februari skrev jag i Nerikes Allehanda.
I augusti förra året följde jag med en vän till akutpsyk och det blev många turer med mycket ringande och fixande och det resulterade i en text i tidningen då med.
Denna gång lydde texten som följer:

____________________________________________________________

Jag återkommer till min vän som jag besökte akutpsyk med i somras.
Där fick vi löfte om att få komma in i psykiatrin efter läkarens remiss. Även bakjouren var tillfrågad vid besökstillfället.
Men, så blev det inte utan det kom ett brevsvar i vilket det stod att min vän skulle vända sig till sin vårdcentral. Vi har ifrågasatt varför det inte informerades om det direkt vid besöket och man medger att det ska det.
Efter samtal med sköterska på vårdcentralen blev min vän lovad ett väl förberett läkarbesök där remiss till psykolog skulle skrivas. Men läkaren ville först inte lyssna på det som utlovats men efter ordväxling skrevs en remiss till psykolog på vårdcentralen. Efter psykologbesöket var min vän tvungen att återigen träffa läkaren för vidare remiss till allmänpsykiatrin, där en neuropsykiatrisk utredning gjordes.
I det uppföljande återkopplingssamtalet fick min vän utredningen i sin hand och man gick igenom resultatet och alternativa behandlingar som finns att tillgå.

För att sedan få någon behandling, krävs ett nytt besök hos ytterligare en ny psykolog inom två månader. Från den 1/12 2017 är i alla fall ett läkarbesök däremellan borttaget.
Vid psykisk ohälsa ska patienten alltså själv, som lekman, bedöma vad den vill ha för vård. Och dessutom behöva träffa ytterligare en person som ska göra en bedömning av behovet fastän de som gjort utredningen redan vet resultatet. Det är också väntetid på ett och ett halvt år till behandlingarna. Detta bedömningssamtal ter sig onödigt då det redan är klart i och med diagnosen samt att det ytterligare förlänger väntetiden.

Jag förstår att olika behandlingar kan bli aktuella och de kan testas och pågå under kortare eller längre tid, givetvis i samråd med patienten.
Men återigen, det är väl inte patienten som ska avgöra vad den har för behov, det är ju därför den har sökt hjälp?
Jag vet att det arbetas för att det ska bli kortare väntetider inom psykiatrin och då är detta ett steg att förändra. Vid återkopplingssamtalet bör man komma överens om behandlingar redan då.
Eftersom också närstående och vänner påverkas av patientens hälsa så tror jag att samhället i stort skulle må bättre av en sådan förändring. Det ska heller inte spela någon roll om det är en kvinna eller man som söker vården för alla är vi människor och kan må lika dåligt. Psykiska problem syns inte på utsidan. Jag tror också på att lyssna mer på närstående.
Jag ser fram emot ett år där vi kan tala mer om psykisk ohälsa och att det inte ska behöva kännas betungande att göra det.
_____________________________________________________________

Det blev ett svar från ansvariga i fredags också.

Tack för stödet vi fått under resans gång!

Helén med vän

Lördagsmorgon, den första på 2018. Jag återkommer till att det är nytt år, men det är speciellt, det har det alltid varit för mig.

Nu i tre dagar har jag hjälpt en kompis vars företag flyttat in i nya lokaler. Jag har varit med och ställt iordning möbler i ett av rummen och fått ordning på lådor med papper med mera.
Sen har vi kommit igång med själva verksamheten igen. Det spelar ingen roll vad det är för bransch. Men vad jag flera gånger kom att tänka på, var mig själv och mitt eget sätt att informera nya personer som började eller ryckte in tillfälligt på Heléns Glutenfria. Vi hade många informationsanslag, instruktioner, som prydde väggarna vid de olika arbetsstationerna, just för att hjälpa nya personer till att lära sig de nya uppgifterna lättare.
Nya personer kom alltid med något nytt förslag på hur vi skulle kunna underlätta arbetet.
För en själv som arbetar mitt upp i uppgifterna är det så lätt att förklara lite för lite för den man ska lära upp. Man blir liksom hemmablind i sitt eget så att säga.
Jag märkte det ännu tydligare just dessa dagar. Nyttig erfarenhet både för mig och om mig själv och för de andra där.
Och vad gäller för mig själv vill jag så gärna förstå varför jag ska göra på det ena eller det andra sättet och så blir jag så ivrig. Jag vill liksom veta sambandet till nästa steg om jag säger så. Så, om jag kunde lugna mig ”några hekto” varje gång kanske det skulle gå lättare, det tål att funderas på.
Att ställa motfrågor så att man verkligen förstått är såklart viktigt. Men, om man inte förstått, ja då vet man ju inte om man ska fråga heller. Ja det är inte lätt.
Jag brukade alltid säga att det är bättre att du frågar flera gånger för mycket än en gång för lite. Det finns ju inga dumma frågor, bara dumma och tråkiga svar.

Tänk vad kommunikation är viktigt och svårt. Och man är helt klart olika som sändare och mottagare. Man säger saker och den andra tyder på sitt sätt och om man inte säger en sak så kan den andra tyda något ändå.
Jag menar, det är så lätt att det blir små missförstånd för att den som förklarar inte är tydlig nog men också för att den som lyssnar inte alltid tar in alla ord eller tolkar på sitt sätt. Med andra ord igen, det kan aldrig bli nog med frågor.
Det gäller ju all typ av kommunikation.

Hur som helst, idag kör vi lördag och ett helt oskrivet kort för min del.
Ha en bra dag alla!
Kram

Jag sitter här hemma, ensam i soffan. Ja så blev nyårsaftonen i år, 2017.
Av olika orsaker en ensamkväll med tankar, tv och dator, godis och Brunnebycider.
Det är ytterst sällan något starkare i glaset. Jag tycker inte om så mycket av starkare slag, så då finns det ingen anledning att dricka det såklart.

Idag har det annars blivit en promenad i lite snö och Sverigespelet och wiispel med mina barn. Barn och barn, de är ju 14 och 24 år nu 2017.
De är med sina kompisar nu hur som helst.

Vad gäller Bubblis så var min mor och son med mig till Coompanion i Örebro i veckan. Vi fick ytterligare information 0m att starta en ekonomisk förening istället för ett aktiebolag när det väl blir dags. Jag tänkte att jag skulle starta två olika, men det låter ju onödigt när det går att få till saker som jag skulle vilja ha det ändå.
Den 14:e februari ska Allmänna arvsfonden komma med ett besked om det blir pengar till projektet Bubblis eller inte. Och vad gäller lokalen så har jag inte fått någon slutgiltig hyrespeng än.

Så, under tiden som detta fortskrider så har jag fått ett jobb, som extra inom Lekebergs kommun, både inom kök och barnomsorg. Jag ingår i deras vikariepool nu.

Ett konstaterande jag gjort under en tid är att så mycket mer jag får för mig att ta itu med att göra när det är mer press på en. Då kommer tankar och idéer lättare känns det som. Och vad lätt det är att ligga kvar i sängen på morgonen när man inte har en tid att passa. Men med disciplin och tankar så går det allt. Dags att ta tag i livet ordentligt.

Nu önskar jag alla ett gott nytt 2018!!
Tack alla som funnits med mig under detta år och väl mött på det nya!
Kram

Igår blev det ett spännande möte med en eventuell hyresvärd.
Nästa steg är att en arkitekt och jag ska ses i lokalen och gå igenom ordentligt vad som skulle behöva göras för Bubblis. Nu har vi i alla fall pratat om eventuell hyreskostnad.

Så fick jag besked om att lokalen jag kikat på på CV ska hyras ut till en restaurang istället.
Lustigt sammanträffande att datorn havererade den dagen jag tänkte rita på den. Jag kunde liksom inte skriva ut den så det blev inte som jag tänkte, men det var väl någon mening med det alltså.

Jag tog och ringde en annan kontakt, de som driver mässhallen på CV-området, då jag fick information om att de förhandlar med Jernhusen om hur det ska bli med den 8000 kvm stora mässhallen. Närheten till USÖ lockar liksom.
Min intresseanmälan togs emot och ska kikas på i alla fall.
Nytt möte med ett annat företag på torsdag för att dra i en annan del av projektet.

Förvisso inget svar från Allmänna Arvsfonden ännu. Men för att komma någonstans måste jag ju ha en lokal för att kunna räkna ordentligt på kostnaderna.

Och nu är datorn på plats igen. Så nu har jag jobbat mer med Bubblis hemsida. Kanske det blir mer ändringar i utseendet vad det lider, men nu är i alla fall texterna bra, tack vare hjälp av Annika Gelin. Och självklart blir det mer bilder sen när det finns några från den lokal det blir.

Ha en bra onsdag!

Det blev en tankeväckande stund att lyssna på Johan Norén den 24/11.

Han talade om stress av egen erfarenhet i sitt dåvarande liv.
Han var rejält under isen 2012 efter kraven på sig själv och tre självmordsförsök och det blev bl a en tillvaro i psykiatrin i sju veckor.
Sen kom han tillbaka med en helt ny syn på livet.
Och hans vilja att dela med sig och peppa oss alla till att tänka mer på oss själva och känslorna inom oss, går det inte att missa.

Han föreläser också för barn och jobbar med alla åldrar och stöter på samma tankar oavsett ålder.
T ex hur rädda många av oss är för att göra fel i olika vardagliga situationer och oroas över hur alla andra ska uppfatta oss.

Och hur lätt det är att minsta lilla sak vi ska göra blir något som vi ställer för höga krav på oss själva för att utföra. Snacka om att det blir onda cirklar av vårt eget beteende.
Tack Johan, för en bra och givande kväll och välkommen åter till Örebro framöver!

Så var jag på Mat för livet-mässan. I år redan 11/11.

Det blev en trevlig resa tillsammans med en av kollegorna jag lärde känna under tiden på jobbet på kommunen.

Celiakiföreningen samarbetade med Astma- och Allergiföreningen och de beställde gemensam buss till Stockholm.

Då gällde också vissa ”Må bra regler” på bussen förstås.

– rökfri, djurepitelfri samt att dessa livsmedel inte fick ätas i bussen: nötter, jordnötter, mandel, pumpafrön, äpplen och citrusfrukter.

Det blev uppladdning inför Bubblis där det är precis så det ska bli i de lokalerna.

Lysings Glutenfria kör in frysbilen i mässhallen.

Josef, provbagare på Semper och så Affi och jag i bussen.

På fredagen deltog jag i en konferens om självmord, angående hur det kan jobbas mot att de begås.
Det var Region Örebro län och Birgitta Huuva som stod för den. länk

Givetvis ett tungt ämne men intressant. Bland andra deltog Folkhälsomyndigheten, ambulans, polis och SOS Alarm.

Journalisten och författaren Niklas Ekdal, f d politisk chefredaktör på Expressen och Dagens Nyheter fastnade speciellt. Han berättade sin egen historia om ett självmordsförsök han begick 2012. Niklas överlevde alltså och delar sina erfarenheter om vården och tiden både före och efter sin krock på fotbollsplanen som gav honom en hjärnskakning med denna påföljd, samt om tablettmissbruk och ECT-behandling.

Här en recension om boken. länk

Konferensen vill lyfta hur viktigt det är att prata om dessa frågor. Att vi alla i samhället, vilka vi än är, vad än jobbar med, kan tala mer om dessa frågor och engagera oss i varandra och undvika dessa handlingar.

Jag är glad att jag kunde vara med och fick några nya kontakter till Bubblis och fick träffa några kontakter jag fått innan, vilket jag är tacksam för.

Tack alla inblandade!

I och med kampanjen #metoo har många kvinnor berättat om händelser de varit med om under sitt liv.
Jag kunde inte drömma om att det är så illa som det är.
Jag skrev ett inlägg på facebook om hur jag trott att livet fungerar, att människor säger ifrån om saker de är med om på en gång, vilket jag förstått att så är det inte.
Många har nog börjat tänka efter om hur de uppför sig, åt båda håll, och det är bra.

”Jag känner inte Martin Timell.
Jag känner inte kvinnorna som han skulle uppträtt fel emot.
Jag vet att både män och kvinnor kan skämta om saker. Ibland kan det spelas med och hur ska den andra parten då veta vad som är ok och inte?
Jag försvarar inte den person som begår brott, vare sig man eller kvinna.
Varför inte tala om vad som händer på en gång?
Ibland får jag en konstig känsla och undrar vad som egentligen begåtts och hur det uppkommit?
Det enklaste torde vara att säga ifrån på en gång?
Jag har dock inte läst vad han gjort utan tänker mer allmänt om kampanjen ”metoo”.”

Det finns många klipp om liknande händelser.
Nu imorse i tv4, Nyhetsmorgon uttalar sig t ex Elisabeth Thand Ringqvist om Näringslivet. länk

Igår kväll la jag ut detta lilla inlägg på facebook:

”Apropå allt som kommer fram om olika personer inom olika branscher/världar:
hur är det möjligt att dessa historier inte kommer fram förrän nu?
Hur kommer det sig att personer inte blir trodda på, t o m nedtystade, när man berättar om hur ens kollegor uppträder?
Och speciellt när det uppenbarligen sker saker gång på gång.
Som chef och överordnad måste man väl ändå reagera och agera?
Jag har väldigt svårt att förstå den mentaliteten.”

Där sätter jag punkt för det ämnet för egen del och hoppas som sagt att de det berör, de som beter sig felaktigt, har fått sig en rejäl tankeställare!
Men, också att de som blir utsatta, också tänker till om hur de agerar och hoppas på att alla vågar stå upp för och påpekar hur man ska behandla sina medmänniskor.

I veckan var jag på en föreläsning ”Möjligheter tour 2017” med Aron Andersson.
Boris René med band, stod för musik och sång. Det var fartfyllt och roligt.

Men vilken historia Aron har att berätta.
Som 7-åring fick han cancer. För att överleva fick läkarna operera så att det blev ett liv i rullstol från det han var nio år.

Föreläsningen pendlar mellan en glatt skrattande till en sorgsen och knäpptyst publik.
Den är fartfylld med flera inslag från Arons äventyr som han lyckas genomföra med sitt team han har runt sig. Han påpekar ofta vikten av sitt team, att ha människor runt sig som stöttar och peppar, men som även Aron stöttar.
Han säger att vi ska fundera över vilka människor vi behöver runt oss för att få den stöttning vi behöver och vikten av att just ta emot hjälp.

Att Aron har tränat mycket mentalt för att uppskatta det positiva i livet står helt klart när han berättar om sitt liv efter sjukdomstiden och att ha överlevt cancern hela fyra gånger.
Självklart kommer de jobbiga tankarna ibland de med, men han har som sagt lärt sig hur han ska hitta rätt igen. Och det säger han också, mental träning är a och o för att komma dit.
Att det finns många fördelar med att sitta i rullstol får vi också höra, men ok, det klart att det finns nackdelar med, men som sagt, det var just det, fokusera på fördelarna.

Att hitta saker man älskar att göra och att sätta upp mål är en strategi.
Sedan går det lättare om man sätter upp delmål (mikromål) på vägen och uppskattar vägen och sen hittar anledningen till målet och att vara tacksam för det man har.
Och, tro på och se just sina egna möjligheter.

Arons mål med sina äventyr är att samla in pengar till Barncancerfonden och det har han gjort med bravur. Men, det är såklart ett väldigt stort mål.
Vi sätter våra egna utifrån oss själva såklart!

Här kommer det en länk till  Arons sommarprogram sen i somras. länk

Samt om Arons bok, Möjligheter. länk

Tack för några fina och givande timmar!
Mina barn och min mamma uppskattade föreläsningen även de.
Åh vad jag önskar att fler skulle få möjlighet att höra denna glädjespridare till människa. Aron vet ju verkligen vad han pratar om med sina erfarenheter han har att dela med sig av.
En riktig förebild.

Ha nu en bra vecka alla!

Ja se då har jag firat 50-årsdagen i veckan som gick.

Jag hade inte tänkt att göra något först, men så ändrade jag mig några dagar innan och la ut en blänkare på facebook, där jag ju gillar att tillbringa en del tid.
Här lägger jag bilder från det 🙂

Mm, man kan ju undra varför jag gör så egentligen? Jo, men jag tycker det är kul med uppmärksamhet till viss del. Jag tillhör nog de som behöver extremt mycket bekräftelse, vad det nu kommer sig.
Alla vill vi väl ha och behöver bli bekräftade på ett eller annat sätt. Sen behövs det säkert i olika dos för olika personer.
Att få uppskattning och bekräftelse på olika sätt av den person som betyder mest för en är givetvis viktigast och kan inte mätas med det som händer på till exempel facebook.
Men visst är de där gilla-markeringarna ett sätt att få uppskattning och bekräftelse det med.

Apropå det, här en intressant artikel om medberoende där jag delvis känner igen mig och delvis inte. Läs den gärna här!
Den är skriven av Anna Leijon, lärare, sjuksköterska och handledare.
Apropå det här med bekräftelse, att gå till sig själv och fundera över varför man gör som man gör med olika saker.

Annars har detta år bestått av jobbet på kommunen till den sista mars och sen är jag hemma och söker jobb samt jobbar vidare med Bubblis.

Bubblis har jag velat starta sedan jag slutade med Heléns Glutenfria, juni 2015.
Eller nja, det var ju faktiskt såhär, när jag blev glutenintolerant i december 1994, så ville jag starta ett café redan då, där människor skulle kunna komma och äta glutenfritt och tala med andra ”i samma båt”.
Men se det fanns inget bröd att köpa in då. Så därför blev det att jag startade ett eget bageri i oktober 1995.
Jo, men så var det faktiskt.

Nu har jag letat lokal till Bubblis sedan hösten 2015. Men sen hamnade jag ju på kommunen ett tag och under tiden dök det upp två olika lokaler som var aktuella under en lång tid, men nu har det gått om intet. Men, ett nytt uppslag finns.

Se vidare information på Bubblis hemsida.
Där ska det uppdateras med vad som händer i en dagbok, samt att det finns en facebook-sida.

Annars går livet vidare med dagar som är både uppåt och neråt. Som för alla såklart.
En del dagar är knöligare än andra och då är glöden ibland på noll under en tid.
Men det ska bli bättre. Nu ska jag få lite hjälp i att reda i alla tankar också. Bra, bra!

Nu några födelsedagsbilder.
Och så önskar jag er en ny bra vecka!