Heléns sida

Under dagens promenad lyssnade jag på Lisa Ekdahl som vinterpratade häromdagen i radions P1. Här är en länk till programmet. Alla pratare brukar vara så bra och har mycket att delge oss som lyssnar.
Jag har alltid gillat Lisa och valet föll på henne idag. Det ångrar jag inte, hon är härlig med sina berättelser om bland annat Rikard Wolff som var en god vän till henne. Sen berättade hon om när hon fick sitt första barn genom kejsarsnitt när det var hela 2 månader kvar av graviditeten. Hon berättade om hur det gick till och om vad hon trodde, att hon skulle dö, för att barnet skulle få leva. Hon var verkligen inte förberedd på vad som skulle hända.

Då blev jag påmind om min egen första förlossning och kände att jag vill delge mitt eget kejsarsnitt. Jag vet att jag skrev om det redan när det hänt, till sjukhusets förlossningsavdelning. Jag ville tipsa om hur jag tyckte att det skulle kunna gå till när man blir sövd och inte ser sitt barn direkt när det är nyfött t ex. Det var länge sen, så det har nog hänt en hel del på det området nu skulle jag tro. Jag var inte alls förberedd och hade inte tagit reda på något om vad som skulle kunna hända om det inte blev som det oftast brukar bli när barn kommer till världen så att säga. Nu ingår det säkert mer om det på föräldragrupperna, kanske att det hade gjort det i vår med men att jag inte hade tagit in det, jag vet inte?

Hur som helst, den 1 december 1993 gick vattnet ca 4 veckor för tidigt. ”Jag som ska jobba två dagar till och sen vara hemma i några veckor innan det är dags” vet jag att jag tänkte. Barnet var beräknat till julafton så det var ju tid kvar. Väl inne på förlossningen upptäcktes att barnet låg med sätet först. Men efter bedömning av min kropp (mätvärden), planerades det för vaginal förlossning. Men efter ca 12 timmars arbete beslutades det om ett akut kejsarsnitt. Jag läser i min journal (den finns förstås sparad) att det inte var något fel med barnets hjärtljud eller så utan att det var att det inte gick framåt i värkarbetet som gjorde att det blev som det blev.

Jag vet att jag blev jätterädd och hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag blev ivägkörd och jag vet att jag skrek av rädsla och att de spände fast mig i både armar och ben och att sköterskan strax frågade om mitt personnummer och att jag somnade så himla snabbt när jag blev sövd.
Pappan som hela tiden funnits vid min sida blev nästan bara lämnad och undrade vad som hände. Jag vet att han blev bra bemött sen och var med och tog hand om sin son under tiden jag låg på uppvaket.

Jag är självklart så tacksam för att allt gick bra med både mig själv och att vi fick en så fin och välskapt son, Jesper.
Men oj så jag har ältat att jag inte fick se honom färsk och nyfödd. Han var några timmar gammal när jag fick träffa honom för första gången och klädd i sina lila små kläder. Som om att jag var ”snuvad på konfekten” på något vis.

När jag sen fick Linnea, 2003, så blev det så att säga som det skulle och jag är så tacksam för att ha fått vara med om detta under. Att få upp henne på magen alldeles färsk, ja den känslan går inte att beskriva, nu rinner mina tårar som de i och för sig ofta gör, men just nu av en enorm lycka över att som sagt ha fått uppleva att få barn. Jojo, det gör ont och är besvärligt också, men som tur är glömmer man visst den delen efter ett tag.

Ja, det var allt för idag. Väl mött när nästa ämne snubblar över mig.

Då är det dags att summera år 2024 som blev ett turbulent år på flera sätt, både vad gäller olika relationer och med arbetssituationen. Men under detta år har jag äntligen hittat tillbaka till mig själv ordentligt efter sjukdoms- och medicinperioden.

Under andra halvan av året har jag börjat känna mig nöjd med mig själv, att jag kan tycka om mig själv för den jag är. Den känslan har jag nog aldrig haft förut. Det känns lugnare på något sätt nu. Sen har jag självklart fel och brister, alla har vi våra egenheter såklart. (Jag har skrivit om sådant förut och ska återkomma om det.)

Nu när jag ser på tv, läser något, hör en låt eller ett radioinslag så kan jag känna glädje, pirr och förväntan, vemod och sorg igen. Nu kan det komma tårar igen, som jag var van vid att det ofta gjorde förut, till och med av lycka. Under hösten har jag börjat skriva mer igen samt börjat engagera mig i saker och ting och det känns så kul och såsom ju jag är.

Men jag känner att jag får passa mig så att det inte blir för mycket. Nu behöver jag tänka på att det är jag som ska må bra först. Det gäller hur spännande det än är när hjärnan går igång och vill engagera sig i något. I februari i år när jag skrev om min psykos trodde jag verkligen att jag var på gång igen. Men jag hade tydligen inte bearbetat klart allt gammalt än då.

Den 28 december nu kom en känsla genom kroppen och det kändes som att jag plötsligt la det som hände 2019 och annat jag varit med om tidigare bakom mig. Det resulterade i ett Facebook-inlägg som det ofta gör för mig om saker och ting. 

Gamla händelser påverkar oss alla på olika sätt. Men förhoppningen är att vi ska kunna förhålla oss till det så att inte tankarna om det tar överhanden, men allt är givetvis olika svårt.

Sen var det turbulent på jobbet under våren med och det gjorde också att jag kom av mig igen. Men sen fick jag byta arbetsuppgifter efter semestern och efter det fungerar jobbet bra. Förvisso har jag bytt bort kontorsjobbet, som jag egentligen vill jobba med. Men det kanske skulle vara annorlunda med tanke på vad man skulle göra. Jag har i alla fall bra stöttning av mina kontakter med vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, så just nu har det löst sig bra. Tack!

Nu städar jag på en förskola istället, på samma företag som jag jobbade på på kontoret. Där är det samma saker som ska göras hela tiden och det passar mig bra just nu.

Sen har jag såklart umgåtts med mina barn och med mamma med sambo och med alla andra goa personer runt mig och självklart dansat mycket, promenerat och lyssnat på musik. Denna sommar blev det också ovanligt många bangolfspel som jag alltid gillat. Det blev också en fin Västkusttripp med bland annat en del räkförtäring.

Det allra bästa i år är att ha hittat tillbaka så bra i dansen igen. Det kan tänkas att jag utvecklats lite med. Det är så roligt när jag får dansa med förare som testar en massa turer med mig så att jag får lära mig nytt av dem. Men jag vill inte gå på kurs längre för det kostar samt att man blir låst till tider. Jag nöjer mig med socialdans. 
När jag bjuder upp en för mig ny förare, har jag oftast ingen aning om hur den dansar. Det är liksom charmen med att våga bjuda upp nya, jag vet aldrig vad som väntar.
Sen har jag konstaterat att jag mest gillar när det är både bugg och fox som gäller under kvällen. När det spelas många låtar jag känner igen blir jag som gladast.

Jag kan inte låta bli att dela en låt jag gillar, den gör mig så glad.

Dans på torget när det var Noradagarna.

Jag är så tacksam för vad jag har i mitt liv och hoppas att ni också hittar saker att vara tacksamma för varje dag!

Vi tampas alla med olika saker och man vet aldrig vad andra människor bär på. Det kan vara en rad olika saker som värk av sjukdom eller olycka, allvarlig sjukdom, dödsfall, påfrestande relationer i olika sammanhang, ekonomiska problem, påfrestande arbetssituation, problematisk uppväxt, olika trauman, missbruk av olika slag, psykisk ohälsa, diagnoser.

Sluta aldrig att fråga hur det är, eller säg hej, ge en kram, ge ett handslag, ta ögonkontakt, sådant värmer! 

Nu vill jag tacka alla som på något sätt kommit i min väg under året, alla i mitt liv!
Jag önskar er alla ett gott slut på 2024 och en god start på 2025 och så hoppas jag att vi alla ska få ett fint och gott, innehålls-, framgångs- och glädjerikt 2025!

Kram

Mina barn, Jesper och Linnea

Mamma och jag

Jag hamnade i en psykos under sommaren 2019. (se tidigare inlägg här)
Från december 2019 till december 2022 fick jag en spruta en gång i månaden. Den skulle motverka nya psykoser och vara stämningsstabiliserande.
Läkarna satte en diagnos på mig utan att göra en utredning först. Jag förstår att jag hade hamnat i en psykos och behövde hjälp att komma ur den. Men jag anser att jag borde ha kunnat sluta tidigare med medicinen, helt enkelt när jag kommit på fötter igen.

Som jag uppfattat det kan man hamna i det läget jag hamnade i av olika orsaker. Jag hade dessutom svårt att röra mina armar och ben och ibland hela kroppen under en period. Jag var inte eller hade inte varit deprimerad i samband med att jag fick medicinen heller. Däremot var jag väldigt stressad och uppe i varv och hade mycket ansvar just då, samt att det hade hänt så många trassliga saker under de sista åren fram till våren 2019.

Vid ett läkarbesök i januari 2023 tyckte läkaren att jag skulle börja få litium istället och att jag skulle få det hela livet. Jag vägrade eftersom jag snarare blivit deprimerad av medicinen.

Här tänkte jag beskriva de symptom jag upplevde i samband med att jag fick den. Jag ville hela tiden prata med en psykolog om mina upplevelser och om mitt mående men det fick jag inte. Min läkare menade att jag inte kunde ta emot en behandling till eftersom jag gick på medicin.

Det jag vill belysa nu kan låta som struntsaker men det blir en stor skillnad och lättnad när det blir bra och som vanligt igen. Jag är självklart med på att det finns så många värre saker att lida av, men när man är mitt uppe i en sådan här situation är det tufft.

Jag kände inga känslor. Jag var jämn i humöret och kände inte glädje och sorg på det sätt jag var van vid. Jag kände mig avstängd på något sätt, avtrubbad och likgiltig, som om jag inte var med riktigt i verkligheten utan som i ett vakuum.

Jag drabbades också av yrsel i början av sjukdomstiden vilket gjorde att det kändes oroligt att köra bil. Då gjorde jag mig av med bilen och tog bussen istället. Men när jag började få medicinen blev det jobbigt att både åka buss och att sitta med som passagerare i en bil. Varför och hur kan jag inte förklara, men det var en rejäl olustkänsla.

Medicinen gjorde också att jag blev väldigt rastlös i hela kroppen och jag hade jättesvårt att sitta still. Då fick jag ytterligare en medicin som skulle lösa det problemet. Och visst, det blev bättre av den, men det kändes ju hur knasigt som helst att få i mig ännu fler ämnen i kroppen som jag som sagt inte ville ha från början. Det la sig till slut i alla fall så att jag kunde sluta med den medicinen.

Jag blev med bil igen sen, men det är först under det här året det känns bra att köra igen. Sista halvåret 2024 har jag känt ännu mer att jag är tillbaka där med. Det blev ändring på jobbet och jag började köra bil varje dag. Kontinuiteten har säkert hjälpt till att hitta den rätta känslan igen också. Det är så skönt att känna den igen.

Ytterligare en sak som var väldigt knölig under dessa konstiga år var att duscha, det kändes hur besvärligt och olustigt som helst. Nu kan jag komma på mig själv med att tänka att det är så skönt att kunna njuta av en dusch igen.

Jag var stel, klumpig och konstig i kroppen och kunde inte hänga med i dansen som tidigare heller längre. Det har flera personer dessutom påpekat. Jag hade till och med tappat takten och känslan för dansen.

Med detta inlägg vill jag visa på att jag känner att det här med att äta en medicin inte kan vara bra i längden. Det har varit mycket skriverier om att så många människor idag äter antidepressiva läkemedel. Självklart är det befogat vid tillfällen också och som för mig, för en tid.
Men min känsla är att många människor idag både unga och vuxna får medicin för många olika saker istället för att få hjälp att prata om och förstå att livet har sina upp- och nedgångar. Samt att föräldrar, skola och vården inte tar sig tid att lyssna på sina barn/varandra angående problem som är en naturlig del av livet.

Jag undrar som Jimmy i denna krönika i Nerikes Allehanda om resurserna för detta finns ordentligt? Och som han skriver, vi måste våga prata om våra liv med varandra, våga visa oss sårbara och hjälpa varandra.

Läs gärna hans krönika här. Jag lägger bilder på texten här nedan, för dig som inte är prenumerant.

Den 23:e november följde jag med en vän på en hockeymatch. Det var roligt att vara där och följa matchen, med det som hände innan kunde jag gärna ha varit utan.
Vakten som skulle visitera mig vid insläppet gjorde ett grovt övertramp. Han klämde åt båda mina bröst när han stod bakom mig och visiterade mig. Visitationen skedde bara bakifrån, jag behövde inte vända på mig, vilket också är märkligt fick jag veta sedan.

Denna händelse ledde till en artikel i Nerikes Allehanda. Vakten är numera avstängd från denna typ av arbetsuppgifter. Det känns så trist att detta skulle inträffa och jag kände mig verkligen överrumplad när det hände.
Mitt sällskap kände sig också mycket illa berörd av händelsen eftersom frågan om att jag skulle följa med hade kommit på tal många gånger innan jag följde med.

Jag lägger bilder på texten här nedan så att ni som inte är prenumeranter kan läsa här på sidan. Annars finns länken till Nerikes Allehanda här.

Lars Ströman på Nerikes Allehanda skrev också en krönika om det inträffade som går att läsa här. Bilder på texten kommer också här nere.

Sommaren 2019 drabbades jag av en psykos.
Jag har lyssnat på ett program i radion som påminner om det jag upplevde.
Här kan man lyssna på inslaget om man vill sen. (Från Verkligheten i P3)
Jag tänkte att jag ska försöka beskriva vad som egentligen hände mig.

Det smög sig på. Jag började känna att jag drogs åt ett håll mer än åt det andra eller upprätt. Jag blev snurrig i huvudet ibland. Ibland blev jag plötsligt så väldigt trött och behövde sova ganska direkt då.
Sen var det som om jag levde i en annan värld på något sätt. Allt som hände på Bubblis (caféet som jag drev då) kändes som att det var förutbestämt på något sätt. Det som såldes, sallader och smörgåsar räckte så precis till det som blev beställt på dagarna till exempel.
Sen kändes det som att vissa personer var skådespelare, att jag var med i något konstigt drama, som skulle ta slut så småningom.
Jag vet att jag tänkte att jag måste fråga mamma när det ska ta slut, för det kändes som att det skulle göra det flera gånger och att hon om någon borde veta. Men det fortsatte bara.
Jag upplevde också att det som sas på radion var riktat till mig, ibland om mig, likadant med tv och tidningen. Det var helmärkligt. Jag tänkte också att det inte kan vara möjligt men känslan var verkligen så.
Vid ett tillfälle infann sig en känsla av att jag skulle ut på en båtresa med en massa människor, på dans, men det hände ju inte. När jag var på dans både i Brunnsparken och på dansklubben Rockrullarna upplevde jag som att saker var förutbestämda, vad som spelades för musik och vilka som var där. Det var en väldigt mystisk känsla.
Likaså när jag lyssnade på Spotify, det var som om att låtarna som kom efter en lista, sa något till mig.

Under denna period var min känsla att läkare ”hade koll” på mig och min kropp och hur jag upplevde när jag fick svårt att andas och kände tryck över bröstet till exempel. Som om de skulle ha fått in något i min kropp som gjorde att de kunde det. Det var en väldigt märklig känsla.
Jag kan inte riktigt beskriva vad som hände men några gånger ringde jag 112 och fick en ambulans hemskickad och skickad till jobbet där jag var. Några gånger fick jag följa med in till sjukhuset och några gånger testade de olika värden men lät mig stanna kvar där jag var.
En gång hände det när jag satt hemma i fåtöljen och hade ätit mat och sen somnade jag och vaknade av att jag bet mig i tungan. Jag ringde min granne för att höra om hon kunde jobba på Bubblis dagen därpå. Jag var så inne i att få ihop allt på jobbet då. Men hon hörde på mig att något var fel och tillkallade ambulans och sa åt mig att sitta kvar som jag var, hon var inte hemma vid tillfället. Hon fick också fatt i min dotter som kom med sin pojkvän och hans mamma.
Det hände flera märkliga saker med kroppen och det blev några sjukhusvistelser under andra halvan av året.
Fortsättning följer…..

Jag gillar att omge mig med saker som jag vet vem som har gjort.
Det här blir en bildsida med saker jag har som vänner till mig har gjort.
Samt målningar som min dotter gjorde under några år. Jag hoppas att hon kommer att ta upp det igen. Hon har också gjort en fin ljusstake till mig i slöjden i skolan för ett antal år sen.

Block 1: Linnea, min dotter
Block 2: Jonna, f d kollega, Örebro kommuns Servicecenter
Block 3: Christina, ”dagisfröken” som Linnea hade i Lanna
Block 4: Affi (Ann-Sofi), f d kollega, Örebro kommuns Servicecenter
Block 5: Gunilla, som jag lärde känna, som bodde i huset där Bubblis var
Block 6: Helén, som jag lärde känna när sonen var liten på 90-talet

Linnea

Jonna

---

Christina

Affi (Ann-Sofi)

Gunilla

Helén

Nu är det valtider. 
Tidigare brukade jag vara väldigt engagerad. Just nu mår jag inte som förr men tycker att detta är intressant i alla fall.
Sen kan inte jag argumentera så bra men tänker på några saker ändå.

Jag har sett en del på debatterna på tv här på slutet. svt Det är intressant att olika partier nu ändrat ståndpunkter i olika frågor. Är det för att locka väljare?  Olustigt tycker jag.
Jag tror att Sverigedemokraterna kommer att bli andra största partiet. Enligt de sista mätningarna är de redan det. länk
Eftersom det nu är så tycker jag att det är märkligt egentligen att det är Kristersson som är blockets statsministerkandidat. De måste hur som helst lyssnas på nu, en av fem röstar ju på dem. Tänk att det är så jämnt igen mellan blocken.
 
En annan sak, flera partier har ledamöter som gör/har gjort felaktiga saker. Så tänker jag på det förflutna och det är ju just det förflutna. 

Vi får vi se imorgon hur det blir. Om det blir klart då vill säga. 
Jag har redan lagt min röst. Det hoppas jag att Du med gör/har gjort! 
Ikväll ställs Magdalena Andersson och Ulf Kristersson mot varandra i tv4, så där finns ytterligare chans att se de debattera.

Hej!

Nu var det längesen jag var här igen. Psyket och läget är väldigt varierande. Tänk att det kan gå så upp och ner hela tiden. Innan man befunnit sig i det här förstår man det inte kan jag säga. Ofta kan tankar komma som att inte vilja leva, så illa är det ibland. Jag antar att det är detta som kallas för psykisk ohälsa.
Jag har svårt att förstå hur jag hela tiden förut var så positiv. Att jag t ex la ut alla glada och peppande upprop på morgonen, men jag ville det och blev peppad och glad själv av att göra det. Nu förstår jag, att är man i detta läge så är det svårt att ta till sig sådant.

Självklart vill jag vara som förut och jag försöker.
Jag vet inte hur mycket pandemin spelar in i detta. För mig är det danserna som uteblir och det är jättetråkigt. Pandemin är så frustrerande och tråkig och jag hoppas verkligen att vi i år ska kunna återgå till ett normalare leverne. Omikron är ju i alla fall inte lika illa eller hur man ska säga.

Det här med tankarna om att ”inte vilja leva”, det är förfärligt att överhuvudtaget känna så. Men det är tankar som flyger in och ut ibland. Jag vet att jag har det bra. Jag är frisk för övrigt just nu. Jag har mina barn och min mamma. Mina vänner, som jag förvisso inte träffar så mycket alls just nu. Jag har mitt jobb jag åker till på dagarna, Tant Grön! Men det hjälps inte, tankarna kommer och går. Många saker känns jobbiga bara och totalen blir katastroftankar i huvudet. Tack och lov så kan jag sova rätt ok på nätterna. Då är det precis som om att jag vet att jag i alla fall inte kan göra något åt saker och ting.

Jag stannar där för idag.
Ha det gott!

Hej på söndagen!

Nu har rabarbern vuxit till sig mer och jag har kokat första krämen. Gott 🙂

 

 

 

 

 

Sen blev golvet klart med olja. I blomlådorna sitter nu egna tomatplantor och luktärtor, frön. Jag gjorde som förra året, satte ner kärnor från en tomat och lät växa inne i några veckor.

 

 

 

 

Så var det ju Eurovision Song Contest igår. Jag blev inte förtjust i Italiens låt som vann. Jag gillade de lättlyssnade Malta, Grekland och Moldaviens bidrag. Och Tusse kom på plats 14 efter att alla 39 länderna hade röstat samt efter att tv-tittarnas röster gjort sitt.
Jag var intresserad av att veta hur det blev med röstningen från jury respektive tittarna. Via länken här kan man kolla det. Italien fick de flesta tittarrösterna. Jury-grupperna hade Schweiz som etta, Frankrike som tvåa, Malta som trea och Italien först på fjärde plats två poäng efter Malta.
Vad roligt att det blev av trots pandemin och 3500 ny-testade personer som publik.

 

 

 

 

Nu får regnkläderna åka på för nu är det dags för lite luftintag igen.
Ha en bra vecka!