Gästkrönika i Na 16-07-2014
Idag skriver jag en gästkrönika i Nerikes Allehanda för andra gången. Denna gång handlar den om bidrag, arbetsgivaravgifter och lönenivåer.
Tack för att ni frågade mig!
Dessa frågor har jag lyft en antal gånger här i min blogg tidigare och det är trevligt att få göra det offentligt på denna plats i tidningen också.
——————————————–
När jag startade mitt företag för snart 19 år sedan stod jag själv och bakade allt, packade, diskade och städade. Kontorsjobbet fick bli gjort på kvällstid, förutom att ringa kunder för det var jag tvungen att göra på dagarna. Efter ett halvår började en person till att arbeta i företaget. Då fanns det något som hette ”Jobb till tusen” och hon kostade företaget 1 000 kronor per månad. Det var toppen att kunna anställa så billigt till en början. Efter de sex månaderna som projektet gällde så anställde jag henne på riktigt.
När det gäller vem man ska välja tycker jag inte att det ska bero på vilka bidrag man kan få för personen eller vilken arbetsgivaravgift vi ska betala.
Jag tycker förstås att det är bra med de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, men jag har alltid tyckt att en generell sänkning för alla skulle vara bättre. När den unga sen blir äldre blir avgiften densamma som för de övriga i alla fall. Jag vet inte riktigt hur tanken är. När personen fyller ”full avgift” ska den sluta då, för att vi ska ta in en annan?
Inom vissa branscher kan det vara bra då det är stora ungdomsarbetsplatser och det omsätts mycket personal. I mindre verksamheter och där omsättningen av personal inte är så hög så kommer alltså kostnaden framöver i alla fall. Med en generell sänkning skulle det blir enklare att driva företag.
En lägre lön för oerfarna personer eller för dem som inte har utbildning för yrket, tror jag mer skulle göra att företag anställer så att säga ”osäkra kort”. De som redan arbetar i företaget har erfarenhet av det och har antagligen arbetat fler år än den som ska komma in som ny. Det måste finnas rim och reson vad gäller lönen, dvs det måste skilja i nivå på nybörjare och erfarna. Lönen ska givetvis stiga i takt med att den anställde utvecklas och lär sig uppgifterna. I bageriavtalet ligger ingångslönen på 122 kronor och 51 öre per timme och för en som jobbat minst ett år ligger den på 127,70 per timme. Om ekonomin i företaget tillåter kan den mer erfarne givetvis få en högre lön. Inom vissa branscher behövs ingen lång utbildning, där kan man lära sig arbetet på plats. Men en längre utbildning i en annan bransch ska givetvis synas i lönekuvertet.
Att företag har flera personer anställda på bidrag – ska det verkligen vara så? Företag bör överleva utan dessa bidrag. Jag förstår tanken med att få ut personer som står långt ifrån arbetsmarknaden för att pröva deras arbetsförmåga och så vidare. Personer med sjukdomar och handikapp har till exempel svårare att få in en fot hos företagen, eftersom prestationsförmågan kan vara lägre. Jag vet själv att stödet skrivs ner med tiden som personen är anställd och det tycker jag är bra, för arbetsuppgifterna blir ju utförda.
Men att få betalt för att ta in arbetskraft, det låter makalöst i mina öron, det vill säga Fas 3. Är det meningen att företag ska drivas så? Är det ingen kontroll via arbetsförmedlingen hur många personer ett företag har anställda på bidrag? Är pengarna på något sätt placerade på fel ställe? Vad kan göras åt detta, för det är väl inte meningen att människor ska ha ”påhittade” jobb för att känna gemenskap och mening med att gå till jobbet, samtidigt som det finns riktiga arbetsuppgifter som behöver göras.
———————–
