Härom dagen var det en liten artikel i NA som berättade att jag hade anmält Universitetssjukhuset i Örebro till IVO. På något sätt ville jag inte att allting jag varit med om skulle rinna ut i sanden. Man har ju bara två år på sig att anmäla sedan blir det preskriberat och då kan man inte göra någonting.
Jag gör anmälan först och främst för mig själv då jag inte vill att mitt lidande ska vara till spillo.
Men också för att andra människor inte ska behöva vara med om detta. Ändå skrev jag inte med allting som har hänt.
Varje år drabbas ungefär 30 000 personer i Sverige av stroke eller hjärnblödning. Ca 15 000 överlever, så det är ju många som behöver rehabiliteras. Det är ju viktigt att detta fungerar.
När jag låg inlagd så fick jag lyckopiller. Jag som redan är positiv och glad blev ännu gladare och ännu positivare.
Det var nog så att dem flesta fick lyckopiller, det är ju lättare att vårda lyckliga människor än nedstämda.
Jag rent utsagt sjöng som en lärka.
Det var ju bara ett problem, det var en överdriven lycka.
Människor har alltid intresserat mig.
Jag gillar när någon berättar tex. -vet du vad jag gjorde i lördags?
Men jag är inte speciellt intresserad när man säger: -vet du vad min kompis gjorde i lördags? eller: -jag känner en som…
När man berättar något ur sitt liv så visar det att man lever och inte behöver berätta någon annans historia.
På sjukhuset visade sig att den person jag trodde var minst intressant visade sig vara den som var mest intressant.
Den berättade ur sitt liv och mycket annat.
Jag kunde känna mig trygg när man sa på kvällen att jag håller ett öga på dig i natt.
Jag hade samtidigt flera duktiga undersköterskor och sjuksköterskor med stor sympati och empati.
Men det hände så mycket tex. tog man ofta blodprov på mig och kunde nästan aldrig träffa rätt med sprutan. Jag kände mig som en nåldyna. Jag minns att man skulle ta blodprov och efter tredje försöket så tittade man på mig och sa: -Jag får inte försöka mer va? Nej sa jag och ruskade på huvudet, du får hämta någon annan, vilket man gjorde.
Jag la ut flera pikar så att man skulle förstå vad man gjorde, men jag tror inte att det gick hem.
Jag hade personlig vård på morgonen där jag försökte göra så mycket jag kunde själv. Mitt nackstöd hade åkt ner i botten så jag sa: -kan du hjälpa mig att sätta rätt nackstödet? Man försökte men det gick inte.
Jag sa då: äsch skit i det! min far kommer ikväll han kan ordna det.
De jag ville höra var ju, -Nej vi fixar det så fort du kommer ner till oss.
Men istället fick jag höra: -Ja du har sån tur att ha så många runt dig.
Jag vill kunna se positivt och blicka framåt, så i dagarna investerade jag i mig själv och skaffade en trampcykel som jag kan ha när jag sitter i rullstolen. Samtidigt kan jag hand cykla med den.
Jag har verkligen farit illa inom sjukvården, men hoppas att den skall bli bättre i och med detta.
Hur anmälan ser ut kan ni läsa här nedanför eftersom den är offentlig.
—————————-
Anmälan
Jag vill här med göra en anmälan om fel i vården på Universitets sjukhuset i Örebro.
Eftersom jag låg inne i ca 7månader så vart jag utsatt för onödig smärta.
På avd 87 där jag låg inlagd använde man sig av en tak hiss för att kunna förflytta mig från sängen till rullstolen och toalettstolen. Jag var ofta naken och kände mig väldigt utsatt så jag skickade min mor att köpa en morgonrock så att jag kunde skyla mig. Jag klämde mina testiklar tre gånger under samma vecka av tyngden av mig själv, jag har fortfarande ont efter detta. Jag försökte säga att det gjorde ont genom att säga AJ! men personalen som var med visste inte hur man skulle bete sig utan skämtade bort det hela genom att skratta. Man kan tro att personalen ska vara utbildad att hantera utrustningen eller så är man stressad pga för lite personal.
Jag satt så illa på den portabla toalett stolen, så personalen lyfte mig genom att ta tag i varsin skinka och trycka upp mig i stolen. Jag kände att det brann till i baken men vart ändå satt på toaletten för att utföra mina behov. När man sedan skulle göra rent, så frågade man mig ”Jimi har du hemorrojder?” jag svarade Nej, berätta vad som hänt. Det blöder svarade man. Klart jag blödde eftersom man hade lyft mig så illa att min egen tyngd gjort att jag sprack i baken. Jag fick sedan behandling för det.
Mitt ena ögonlock var ihop sytt och svullet efter operationen när en sjuksköterska skulle fukta ögonen med viscotears. Min far också inne i rummet och skulle just gå ut när han hörde ett AJ! Jag sa vad gör du? Till sjuksköterskan, som svarade: Jag försöker ge viscotears.
Sjuksköterskan försökte öppna mitt ihop sydda ögonlock med att spreta isär fingrarna.
Jag vaknade en natt av svåra fantom smärtor i mina armar och ben jag uthärdade natten, på morgonen kom en sjuksköterska som var med när jag klämde mina testiklar tre gånger. Jag berättade hur natten hade varit och att jag gärna ville ha smärt medicinen som jag hade blivit erbjuden tidigare, men som jag inte ville ha förens mina smärtor vart outhärdliga. Nu var det dax.
Sjuksköterskan sa att man skulle ordna detta så att jag skulle få medicinen. Dagen gick och det var dags att ta min kvälls medicin, då jag frågade om det var någon tablett extra insatt? Vilket man svarade att det inte var. Jag sa då: jag har ju sagt till i morse.. Jag vet nu i efterhand att det finns en smärt enhet att tillkalla, vet personalen om det?
Jag vaknade på natten med samma outhärdliga smärtor, det kändes som man hade hällt bensin på mina armar och ben och sedan tänt på.
På morgonen kom samma sköterska in och ursäktade sig att man hade glömt bort att säga till om tabletten, jag tänkte i efterhand hur lätt det hade vart och ringa in och säga till att Jimi på sal 20 vill ha en smärt tablett.
Istället tar man kväll och inte gör något för att ingen ska få reda på det.
Men jag fick ha svåra smärtor för något så enkelt misstag.
Jag blev tömd på urin var 6:e timma, jag blödde flera gånger för att man hade tryckt för hårt.
Jag skulle få logoped hjälp eftersom jag inte kunde pratat ordentligt, men det visade sig att logopeden var sjuk och borta jämnt och ständigt. Ett tag räknade jag ut att jag hade haft logoped hjälp 25%. En dag sa logopeden att: Det här är kanske sista gången vi ses. Jag frågade varför? Logopeden svarade att man skulle sluta. Jag blev glad inombords och tänkte: äntligen någon som sett vad som pågick och agerat. Men lyckan blev kort då logopeden sa att de här är bara ett vikariat. Pling! polletten trillade ner, då förstod jag varför man hade vart så ointresserad. Varför var det ingen som reagerade, utan viktiga nyckel personer kunde göra precis som man ville detta pga det inte finns någon insyn i verksamheten.
När man skulle räta till glid lakanet så rullade man mig mot grindsidan vilket gjorde att min arm kom i kläm. Jag sa AJ! och man svarade: ja ja vi är snart klara. Men jag fick väldigt ont i armen.
Man fortsatte att ge mig samma mängd med blodtrycks sänkande medel tills jag inte orkade komma ur sängen en morgon. Jag kunde inte ens lyfta huvudet 10 cm allting snurrade.
Det visade sig att mitt blodtryck hade gått ner till 85/50. Jag vet inte hur mycket en människa kan klara? Hade man haft koll på detta så hade det aldrig hänt.
Mitt ena ögonlock syddes igen för att spara själva ögat eftersom jag inte hade någon blink reflex på det ögat.
Det var dax för mig att öppna upp några stygn så jag kunde se med det ögat. Min mor följde med mig och vi vart inkallade på ett vanligt undersöknings rum jag kände direkt att det var något fel. Läkaren sa direkt till mig: det kommer göra ont. Jag svarade: det gör inget jag är tålig. I efter hand förstår jag varför man sa att det kommer göra ont eftersom man inte hade förberett med något bedövningsmedel. Läkaren försökte öppna upp stygnen men gick och hämtade ett ögon mikroskop och sa: nu skulle man ha tre händer. Min mor frågade: vad hade du tänkt göra? Och läkaren sa att man hade tänkt öppna upp ögat, sedan fick jag sitta i en ögon apparat, medans min mor tryckte fast mitt huvud bakifrån men läkaren kunde inte ta bort stygnen ändå.
Läkaren ursäktade sig och sa att du får komma tillbaka direkt efter jul ledigheten.
Jag fick åka tillbaka till mitt rum och tillbringa julafton med ett öga.
När sedan min dåvarande läkare läste ur journalen från ögon mottagningen för mig och min far stod det bland annat att operationen inte kunde genomföras eftersom patienten rörde sig för mycket.
Jag hade vid det tillfället ett nackstöd så jag kunde inte ha rört mig.
I journalen stod det att man hade förberett med bedövningsspruta, vilket jag kan säga att man inte hade gjort. Då hade man inte sagt till mig att det kommer göra ont, Då hade jag fått sprutan under alla försök man hade att ta bort stygnen.
Man skyller alltså på mig!? för att man inte hade förberett operationen.
Jag fick sedan ett brev hem trots att jag låg inlagd där det stod att jag var välkommen till ögon mottagningen om 90dagar. Jag fick själv ordna ny tid med hjälp av sjuksköterskor.
Jag fick komma dit en vecka senare.
Nu var det på rätt sätt som det skulle varit från början. Två sjuksköterskor hjälpte mig att lägga mig på operationsbordet och tvättade sedan mina ögon och lade över ett skynke över halva ansiktet.
Sedan kom operationsläkaren in och tog bort stygnen med precision vilket tog mer än tio minuter att göra. Det skulle aldrig ha gått att göra förra gången. Nu var allting sterilt.
Mina föräldrar såg misstag på misstag begås och ville skriva ett klagomål. Dem fick ett färdigt A4 papper, men dem fick inte fylla i själva, utan det skulle patienten själv göra.
Jag kan inte ens hålla i en penna, det finns säkert människor som inte kan förmedla sig. Alla dessa röster kommer aldrig fram.
Jag förstår att anhöriga inte får lämna klagomål vilket skulle göra att statistiken försämrades.
I mina journaler står det att mina föräldrar var kritiska till verksamheten. Vad har det i mina journaler att göra? Journalerna är väl mina? Dem är inte till för att skriva intern meddelanden utan det får man göra på något annat sätt. Det är ju klart att mina föräldrar var kritiska till en del av verksamheten när man såg alla misstag, dem är ju bara mån om mig.
Då jag har stora käk problem och kan inte få upp munnen så skulle jag käk träna 3ggr/dag vilket inte gjordes men var ordinerat av en läkare. Som tur var besökte mina föräldrar mig ofta och hjälpte mig att käk träna. Men ofta sa jag till att stänga dörren eftersom att om personalen såg att min far käk tränade mig så blev min far uppskriven på listan så man slapp käk träna.
Jag bet mig många gånger i tungan och hostade till så käkarna slog ihop som en rävsax. Kvar mellan mina hörntänder satt tungan fast, enda sättet att få loss det var att dra tillbaka den in i munnen igen, sedan kom blodet.
Det var tal om att sy tungan flera gånger men läkarna sa varje gång nej. Det hade väl blivit en kostnad för avdelningen?
Jag vill veta om det har gjorts någon avvikelserapport på detta?
Avdelningen hade inte planerat min utskrivning i tid. Jag skulle ha mitt sista team möte men läkaren hade glömt bort att man skulle ha semester så det blev uppskjutet till veckan därpå. Jag gick utan assistans hjälp i två månader, under tiden fick jag hjälp av hemtjänsten. Som var tur var dem väldigt duktiga, man kom och tog upp mig på morgonen och hjälpte mig på toaletten och såg till att jag fick frukost. Sedan var man tvungen att gå vidare för det fanns ju flera att ta hand om. Jag satt framför tv:n och inte kunde ta mig någonstans. Det är väldigt frustrerande att vara 42år och titta på hem till gården. Eftersom jag blev tappad fortfarande så avlöste den ena urinvägsinfektionen den andra. Jag hade en larm knapp på armen men jag kan säga att blev jag kissnödig behövde jag hjälp nu och inte om 15-20 minuter.
Det kändes inte så kul att vara 42år och kissa på sig.
Jag minns att jag grät då jag tyckte att det var ovärdigt.
Sedan kom mina föräldrar i god tid innan hemtjänst personalen gick och min 75åriga far fick hjälpa mig att lägga mig i sängen så att jag kunde kissa när det behövdes.
Det var också sen överlämning till vuxen rehab som jag tillhör numera. Sista dagen då jag blev utskriven vilket var alldeles för sent. Jag kom dit två månader efteråt.
Allt detta för att man inte planerade min utskrivning i tid.
Min medicin började att ta slut och jag behövde mera jag tog upp detta med läkaren som skulle skriva ut mera det fick jag så det räckte i två veckor och fick sedan ta kontakt med en annan läkare för att få mera.
Det kom ett brev från mitt försäkringsbolag och jag ringde ner till dagvården och ville få kontakt med min läkare, då sa man att du har ju tid med läkaren om två månader så du kan väl ta med det då? Jag svarade att jag tror mitt försäkringsbolag vill ha in det lite tidigare, så jag fick prata med min läkare som sa det är inte så bråttom med papperna. Det är viktigare att det blir ordentligt gjort. Vad jag inte visste då var att det skulle ta sex månader att få mina papper ifyllda. Jag ringde flera gånger och försökte stöta på så det hände någonting. En dag kom det ett brev från min läkare som min mor skickade iväg med rekommenderad post till försäkringsbolaget. Nästa dag ringde hon för att höra att det hade kommit fram vilket det hade gjort. Man sa, de var inte det här pappret vi ville ha. Läkaren hade alltså fyllt i ett egen förtryckt papper som redan fanns i datorn från socialstyrelsen.
Läkaren visste alltså inte vart mina papper hade tagit vägen, trotts att jag hade överlämnat dem personligen och skickat med ett förfrankerat kuvert.
Till slut blev jag så trött på att ingenting hände så jag sa att jag kommer ner nästa vecka och hämtar papperna vare sig dem är ifyllda eller inte. Jag fick som svar, så kan du väl ändå inte göra? Jag sa det att de måste väl finnas någon som kan fylla i papperna? När jag sedan kom till sjukhuset så var mina papper ifyllda med en post it lapp där det stod ursäkta att det har dröjt.
En dag kände jag att det fick vara nog med mina fantom smärtor och ringde till sjukhuset och ville tala med min läkare. Det skulle jag få, jag skulle få ett brev hemskickat med vilken dag och tid läkaren skulle ringa. Jag tänkte använder man sig av ponny expressen. Detta var på fredagen, jag fick brevet på måndagen att min läkare skulle ringa på onsdag.
På tisdagen ringde man från sjukhuset och sa att min läkare var sjuk så jag fick en ny tid veckan därpå. Jag fick alltså uthärda smärtorna dessa dagar.
Försäkringskassan skickade ett brev en dag och meddelade att min sjukperiod snart tog slut.
Jag skulle ha mitt sista team möte samma dag så jag tog med mig brevet och visade för läkaren vem man skulle skicka det till vilket läkaren skulle göra.
När sedan sjukpenningen kom så visade det sig att jag bara fick ett par tusen kronor vilket skulle räcka till räkningar och mat. Jag ringde upp försäkringskassan, det var lite över 100 i kö. Så vi slog på högtalarfunktionen och tog ett parti kort innan dem svarade. Svaret var enkelt, dem hade inte fått in något nytt sjukintyg. Jag ringde ner till sjukhuset som kunde se att sjukintyget var gjort i datorn men inte ivägskickat. Jag känner att läkare är ”untuchtable” och kan göra precis som man vill utan några repressalier.
Mitt förtroende för läkarkåren är lika med noll.
Samtidigt som jag har träffat duktiga undersköterskor, sjuksköterskor samt läkare.
Jag kan bara tala för mig själv och vilka avdelningar jag har besökt.
Jag har vart utsatt för mera onödigt lidande. Jag har inte tagit upp allting som jag varit med om, försökte även förkorta så mycket jag kunde. Jag gör denna anmälan så att inte andra ska råka ut för samma lidande.
Många hade säkert dukat under av denna behandling, även jag om jag inte hade haft mina nära och kära runt mig. Jag är inte ute efter någon ursäkt eller pengar eftersom det inte finns någon ursäkt eller pengar i världen som kan rättfärdiga det onödiga lidande jag har genomgått.
Jimi Fritze
2014-07-26