Carin, hennes böcker och om att vara anhörig

Häromdagen träffade jag en person jag inte träffat på cirka 20 år. Vi hade fin kontakt då och började prata som om det var igår, det var härligt.

Vi har en liknande historia i bagaget, varsitt äktenskap och några samboförhållanden, samt barn och att vi har drivit företag båda två. Numera jobbar Carin kvar på företaget hon varit med och drivit i Karlslund i Örebro. Ovolin, butiken som satsar på byggnadsvård och som bland annat säljer färg i äggoljetempera. 

Carin har också skrivit tre böcker. 
Den första handlar om henne själv när hon åker med sin far i livsmedelsbussen runt  Västernärke (Vintrosa) på 1970-talet. Samt en serie på två böcker om hennes farmor och farfar. Dessa är baserade på verkliga händelser under 1930 och 1940-talets Sverige. Carin har tagit del av dessa genom kärleksbrev mellan de två, som kryddats med fantasi så som bara ett barnbarn kan. 
Böckerna går att beställa genom olika förlag via nätet. Där kan man också läsa mer om vad de handlar om. Flera av böckerna finns hos flera bolag.
Pappas tös!
Mars mars måne, kan jag narra dig från Skåne
Tidevarv försvinna…släkten följa släktens gång!

Dessutom har Carins sambo drabbats av en stroke, i detta fall genom en propp i hjärnan. Det gick inte att operera på grund av tidigare sjukdomsfall. Så därför vet man inte hur mycket han kommer att komma tillbaka. Han kämpar med talet och kan mest säga ja och nej. Han har alla känslor kvar det ser Carin i hans ansikte och märker i kroppsspråket. Han kan inte gå mer än sådär 20 steg just nu, annars sitter han i sin rullstol. 
Höger sida är borta så han äter t ex med vänster hand och det går jättebra. Han har börjat svara i telefonen men kan inte säga något men hon hör honom i alla fall.
Carin hälsar:
Det kommer en ny bok i vår ” Natten då Tarzan fick en stroke”. Den kommer att belysa våra upplevelser, främst mina om första sjukdomsåret. Och hur jag upplever sjukvården med mera. Kanske kan det hjälpa någon…
Det tror jag verkligen att det kan, man lär sig mycket genom andras upplevelser, det har jag alltid sagt.

Carin och jag konstaterar också att kommunens Anhörigcentrum är ett mycket bra ställe att vända sig till för att få träffa personer att prata med när man har en anhörig som råkat ut för sjukdom.

Tack Carin för vår givande och mysiga lunch ihop! Tiden gick så fort bara.

Det här inlägget postades i Allmänt, Sjukvård. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *