Jag hittade ett klipp via Facebook där prins Carl-Philip talar om dyslexi.
Jag tycker att det är väldigt bra idag att det finns många fina hjälpmedel att använda.
Men den vanliga läsningen får inte glömmas bort. Det gäller att öva och öva ändå för att inte tappa det.
Jag känner såväl igen mig från skolan. Att läsa högt inför klassen var bland det värsta eftersom jag ofta stakade mig och inte fick till det.
Under lektionerna när vi skulle läsa tyst kände jag mig alltid ledsen då jag märkte att alla andra läste ut sina häften mycket fortare än jag och kunde gå och hämta nya flera gånger mer än jag själv.
Läsningen har alltid varit ett problem för mig. Det tar alltid lång tid för mig att läsa och förstå. Men jag vill och försöker läsa saker som jag är intresserad av.
Skulle det gå snabbare skulle jag läsa så mycket mer.
Jag läste många böcker under min uppväxt i alla fall, men därhemma kunde jag ta det i min egen takt. Där var det ingen som märkte att det gick långsamt för mig.
Däremot har jag alltid tyckt om att skriva och gör ju det fortfarande.
Alla dessa diagnoser, ibland känns de onödiga för mig. Varför inte acceptera att alla fungerar olika och behöver olika hjälp och när den behövs kan man få den ändå?
Hur som helst är det bra att kunna diagnostisera också och att få fram vad det är som är fel.
Men det blir också så att man så att säga blir stämplad med en ”titel” på något sätt. Det kan ibland skapa problem i sig har jag förstått.
Svåra frågor, men jag ville reflektera lite.
Lyssna på Carl-Philip här.