Igår morse ringde Linneas pappa och sa att Linnea inte sovit mer än korta stunder under natten och att de var på väg till sjukhuset. Jag ville absolut följa med.
Hon hade ont i magen. Det är inte första gången men så illa som nu har det inte varit på riktigt länge.
I och med att jag är glutenintolerant och haft mycket ont i magen som barn och inte fick diagnosen Celiaki förrän jag blivit vuxen så känner jag igen mig. Nu vet jag att det inte behöver vara det, det kan vara mjölk, förstoppning (är det inte), oro eller något annat. Men när vi efter4 timmars väntan fick träffa en AT läkare och hon kände på Linneas mage och lyssnade på hjärta och lungor sen konstaterade i samråd med en annan läkare att det är svårt att veta varför hon har ont och i det läget inte ville ta några som helst prover blev jag en aning upprörd. Jag tyckte att detta blodprov kunde väl ändå tas då när vi väl var där och hade väntat så länge. Men icke, de hade så mycket att göra och det var inget akut, eftersom Linnea just då inte hade ont.
Men kände jag, jag kommer själv ihåg hur det var, det var krampaktig värk stundtals och sedan gick det över en stund.
Argumentet till att inte ta några prover var också att det inte skulle bli samma läkare som skulle få provsvaret som hade undersökt henne vid detta tillfälle. Men tänkte jag efteråt, det måste väl tas en himla massa prover på akuten som inte undersökande läkare tar hand om sen. Läkarna var i alla fall överens om att vi absolut skulle ta tag i det och gå vidare.
Och efter ännu en orolig dag med värk och ingen vilja att äta och ingen pigg och glad tjej som alltid brukar sjunga och vilja göra saker, så känns det inget vidare.
Det blir till att ringa vårdcentralen imorgon för att få en tid för att ta blodprov, som jag vet inte behöver ge något resultat på just glutenintolerans, det gjorde inte mina egna, då för 17 år sedan, utan det var genom gastroskopin som det blev konstaterat att jag är glutenintolerant.
Vi har testat Linnea för ett antal år sedan men då var hon inte så stor och det sas att ”det behöver inte ha gett sig till känna ännu”. Då visade inte blodprovet något och inte heller gastroskopin, vilket såklart kändes bra då.
Men nu, jag vill att hon ska få veta så tidigt det går i livet. Hon ska inte som jag behöva tro att ”såhär ska man må” med tanke på magsmärtor. Jag blev liksom van med att må som jag gjorde och trodde inte då 1994 att det var något fel på mig alls. Hade inte min pappa fått diagnosen 1993 hade nog inte min mamma reagerat och tänkt att även jag kunde ha det. Det var när jag fick min son 1993 som det utlöste det hela på allvar i min kropp och jag rasade i vikt, men jag mådde mig veterligen inte så dåligt av det, men ok, mina värden var inte bra och jag hade snudd på magsår eftersom tarmen var så skadad.
Vi som ska vara hemma och ha höstlov imorgon. Det är väl någon mening med att detta händer just nu ?? Fortsättning följer.
Ha en bra vecka alla !!!