Då är mötet med fonden gjort för denna gång, i måndags. Vi får vänta på svar ända till den 19 februari. Nu har jag och vi gjort vad vi kunnat med det, så får vi se vad som händer.
Jag har fler funderingar om mig själv. Att inte tycka eller känna att jag var annorlunda som liten till exempel. Många som har fått diagnoser säger att de alltid känt sig annorlunda i hela livet. Om det hade funnits diagnoser tidigare hade jag säkert också fått det tilldelat. Möjligen har jag det också, men snarare tror jag att alla har mer eller mindre drag av olika saker utan att ha en diagnos. Men det är min teori.
Det där med dyslexi till exempel, när alla i klassen gick och hämtade nya små läshäften och jag satt där med samma genom hela lektionen. Det var i första eller andra klass. Men då tänkte jag inte på att det skulle vara något fel, alla lär sig väl i olika takt. Jag har för mig att jag fick hjälp med det och det var väl inget mer med det då.
Sen var jag och är fortfarande trög när det gäller ibland självklara saker. Jag tror att jag ofta tror att ”enkla saker” måste vara krångligare än vad de är.
Sen har jag svårt att tycka att det jag åstadkommer är något bra. Troligtvis för att det jag gjorde som barn liksom inte dög. Det är en känsla jag kommit på nu på sista tiden att jag nog haft fastän jag inte förstått det.
Jag lär mig för varje dag att uppskatta och tänka på att det jag gjort varit bra på flera sätt men dåliga på andra. Men att tänka på det positiva då det dåliga ju inte går att ändra på.
Apropå diagnoser tänker jag på boken ”Omgiven av idioter”, där kan man nästan lägga över färgerna på diagnoserna. T ex att en röd person nog har drag av ADHD osv.
När jag växte upp delades man inte in i olika fack utan man fick hjälp där man liksom var, med det man behövde. Det tycker jag var bra.
Idag ska du helst ha en diagnos av något slag även fastän det är uppenbart vad du behöver hjälp med. Det känns som att det tar för mycket tid och kraft och är orättvist mot personen.
Så som jag uppfattar så blir vi som vi blir av det vi är vana vid från det vi är små. Får man till exempel inte höra att något är fel eller annorlunda då vet man ju inte det och tänker således inte på det.
Som med barn och ungdomar av idag, säger inte vi föräldrar till, tillrättavisar, hur ska de veta då? Tur att andra vuxna och skolans vuxna i alla fall kan hjälpa till när det i förekommande fall går överstyr och behöver styras upp. Detta vad gäller både positiv och mindre positiv respons.
Ja, några tankar igen.
Nu en ny dag och söndag och ett oskrivet kort här i Lanna för mig.
Ha en bra dag alla därute!
Kram
Mycket fint skrivet o tänkvärt?
Vi är barn och vidare vuxen av vår tid o uppfostran men som vuxen kan vi förändra o förbättra. Har du funderat på HSP? Det var förlösande för mig? Alla har olika saker att ta itu med. Det kan man göra om man är medveten.
Namaste