Åh så många tankar det blir efter att jag har sett serien Diagnoser på SVT play med bland andra Mia Skäringer Lázár. Så som jag ser det skildras olika situationer väldigt bra.
Det handlar främst om två olika familjer.
Många av scenerna väcker flera olika känslor i mig, t ex:
- När dottern med autism sitter i klassrummet och försöker koncentrera sig på ett prov klassen har men som störs av alla olika ljud så att hon springer ut därifrån.
Önskan om att inte alla ska veta att hon har en diagnos är både bra och inte bra. Det är verkligen jättesvårt detta.
- När sonen, tillika bror till dottern med autism, rättar till maten på systerns tallrik då han vet att hon inte vill att de olika beståndsdelarna i maten ska ligga intill varandra.
Han, sonen, som inte får så mycket uppmärksamhet av sina föräldrar som han förtjänar.
- När sonen som har ADHD hamnar i ”studion” tillsammans med andra elever med olika funktionsförmågor och känner att han inte vill vara där.
- När mamman skrivit en text till en tidning om NPF-diagnoser utan att ha pratat med sin man.
- När båda sönerna blir nedkallade från ett tak och man känner att det är killen med ADHD som får skulden men den andra talar om att det var hans förslag att klättra upp.
Jag har alltid undrat varför barn inte kan få det stöd i skola och förskola de behöver utan att ha fått en diagnos?
Alla är vi olika och när man märker att ett barn ”inte riktigt uppför sig normalt”, så bör både föräldrar och skola gemensamt kunna hjälpa barnen. Men ordet normalt, vad är egentligen normalt?
Det är förstås bra att få veta och själv kunna förstå varför man har svårare med vissa saker. En diagnos visar mer tydligt på vad för slags hjälp man behöver.
Jag förstår att det är svårt att veta hur det kommer att se ut när ett läsår börjar på en förskola och skola. Men det ska inte vara diagnoser som styr tillgången på resurser utan barnens behov. Behovet finns ju redan innan en eventuell utredning är gjord.
En utredning resulterar inte heller alltid i en diagnos varför det som sagt bör vara självklart att det finns tillräckligt med resurser. Jag hoppas att det ska bli bättre och lättare för alla som har det jobbigt i skolan oavsett vad problematiken består i.
Ett samarbete med barnavårdscentralen finns men kanske det skulle behövas mer utbildning i föräldraskap också? Kanske fler barn skulle kunna fångas upp och få hjälp tidigare för att undvika att må sämre än de skulle behöva? Eller ja, dessutom, så att hela familjer och personal också skulle må bättre.
Där sätter jag punkt för tankar om detta ämne för just nu.
Med önskan om en fin helg för alla!
Kram