I torsdags deltog jag i ett seminarium i Almedalen med Svenskt Näringsliv där rapporten ”Jobbproblem och löneproblem – kan priset bli för högt?” var ämnet.
Det handlar om att ingångslön och lön till en person som har erfarenhet och har arbetat länge på en arbetsplats inte skiljer så mycket.
Det här har ju jag skrivit om många gånger tidigare och bl a intervjuar Svenskt Näringsliv mig om det i sin årsredovisning för i år. Läs här på sid 14.
Problemet är att det knappt inte finns några ”enklare arbeten” på arbetsmarknaden just nu. För att få ett arbete låter det som att alla måste ha en massa utbildning för att få plats. Men, i min bransch t ex, känner jag att jag kan satsa på personer som inte gått klart sin gymnasieutbildning och inte har erfarenhet från bageri tidigare, men, bara om lönen skulle skilja mer. Det tar tid att få in en person i rutiner och utbildning i vissa bitar måste jag självklart se till att personen får i så fall.
Så känner jag inför andra branscher också, det är inte alla arbeten som kräver gymnasie- eller högskoleutbildning.
Chansen att kunna byta riktning om man hamnar fel måste finnas där. Självklart skulle skolan bättre kunna fånga upp elever som inte klarar målen tidigare än vad som varit fallet länge nu. Men faktum kvarstår ändå att alla inte kan ha samma status på arbete, (som jag t ex skriver här, 2008 i Dn, det handlar om rutavdraget också)
Men dessa ”enklare arbeten” finns egentligen redan nu eller skulle mer kunna finnas om det skiljer mer i lön. Kanske helt enkelt en ”praktiklön” för alla branscher skulle finnas och sen som jag tycker, höjas vart efter personen klarar av sina uppgifter, vad det än må vara.
Men då måste vi som sagt först komma överens om att det finns enklare och mer lågavlönat arbete och andra sidan arbeten som det krävs mer utbildning för att klara av.
En ändring på det här med a-kasse ersättningen är också på sin plats (för den som har har rätt till den), alla ”enklare arbeten” kan kanske inte bli heltider, men ändå ge en chans för personer att få visa vad de kan och få känna sig behövda och våga ta för sig.
Jag brukar trycka på att jag arbetar med människor, dvs, de som redan jobbar i företaget ska tjäna mer än en som kommer in och inte har erfarenhet, det känns inget vidare för de först anställda annars.
Så halkade jag givetvis in på arbetsgivaravgiften under seminariet, den sänkta för ungdomar tror jag inte påverkar beslutet om vem som ska anställas i ett företag som mitt, utan det är lönen till personen man tittar på, även om det för en tid kan bli billigare avgifter. Utgångsläget är att satsa på den person man anställer och då vid 26 år så blir det samma kostnad igen. Jag hävdar att det är bättre att göra en generell sänkning för alla istället.
Ylva Thörn (s) och Jenny Petersson (m) hade inga överraskningar att bjuda på i sin debatt utan gjorde att jag ännu mer ville säga (och fick) att alla är inte lika och kan inte ha samma utbildning. Speciellt inte som det ser ut just nu, det är ju alla som är arbetslösa nu som vi måste hjälpa.
Sen är det självklart bra att satsa på utbildning i sig, men då också bemöta de särskilda behov som finns hos eleverna så att fler når målen och således har en chans att få ett arbete i framtiden.
Senare under seminariet blev det också infallsvinklar från Preem och Granngården om hur de arbetar med lönebildningen i företagen, att individuella löner gynnar företagets produktivitet också. När personalen kan påverka sin lön genom sitt egna arbete gör den såklart sitt bästa.
Där sätter jag punkt för detta just nu.
Pingback: Almedalen 2016 | Heléns sida