Jimis egna ord

—– Skrivet av Jimi 4 januari 2014
Jag kommer ihåg när jag fick min blödning en varm sommarkväll. Jag låg på golvet i den lilla restaurangen på ön knarrholmen i Göteborgs skärgård. Det kändes som någon stod och sprutade med en vattenslang bakom min rygg. Det var nog nerverna som gick av. Min älskade höll upp mitt huvud så jag kunde andas, jag skulle inte klarat själv, så hon räddade mitt liv. Det blåste för mycket så helikoptern kunde inte landa, så det blev en stridsbåt 90 som fick komma istället.
Väl inne på traumarummet på sahlgrenska hamnade jag i ett locked in tillstånd. Ni som sett filmen en oväntad vänskap förstår vad jag pratar om, ni som inte sett filmen, se den., filmen bygger på en sann berättelse. Jag kunde bara se med ögonen vad som hände runt mig. Jag tänkte, är det så här det känns att dö? Kroppen har lagt av men du kan fortfarande se vad som händer runtomkring.
Jag tänkte att det har ju gått miljarder med människor före mig så det kan väl inte vara så farligt. Sedan kom jag att tänka på om jag ska kremeras kommer jag att se vad som händer då? När jag sedan vaknade upp kunde jag bara röra ett finger.
Idag kan jag med hjälp av min hårda träning röra alla delar av kroppen även kunna tala, fast det inte är min vanliga röst. Om jag har tur så växer nerverna ut igen, men det går sakta, 1mm per dygn och en nerv kan vara upp till en meter lång. Sjukgymnasterna har slutat fråga sen länge sen om jag är trött, det skulle jag aldrig erkänna, jag har sträckt mig så långt att jag kan säga kroppen kanske är trött men inte jag.
Jimi
——