Brev från läkaren

—– Skrivet av Jimi 10 januari 2014.
Nu är jag igång igen. Jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Har tyvärr fantomsmärtor i armar och och ben, mest i höger arm och fot. Har haft det sen hjärnblödningen. Jag har hög smärttröskel (både på gott och och ont). Det känns som man har hällt bensin och tänt på, jag ignorerar smärtan på dagen men den kommer krypandes när jag gått och lagt mig, då försöker jag att somna så fort jag kan. Sedan vaknar jag mellan 4-5 av smärtor och är sedan vaken till 8 när min assistans kommer.
Jag ringde till sjukhuset för ungefär 2 månader sen och ville tala med min läkare så att jag kunde få smärtpiller, fick då till svars att det kan jag få men man skulle skicka ett brev där jag fick en tid och dag när han skulle ringa. Jag tänkte då att vi lever väl på 2000- talet, man använder väl inte sig av ponnyexpressen? Jag fick brevet på måndagen efter. Där stod det att man skulle ringa på onsdagen. Man ringde från sjukhuset på tisdagen och berättade att min läkare var sjuk så jag fick en ny tid på måndagen veckan efter.
Jag fick smärtlindring, en tablett på kvällen och det hjälpte inte. Som tur var hade jag möte med min läkare några veckor efteråt, då jag sa att jag inte kände någon verkan av tabletterna och då sa läkaren att du har ju den lägsta dosen och den går ju att höja så då höjde vi till två tabletter. Sedan fick jag ett brev där det stod att det var en remiss skickad till en läkare.
När jag kom dit så blev jag hänvisad till ett undersökningsrum och läkaren satte sig framför mig och frågade vad han kan jag hjälpa till med? Jag undrade själv vad jag gjorde där för läkaren visste inte varför jag hade fått en remiss dit. Jag fick sedan åka in i hans arbetsrum, jag hade med min syster som hjälpte mig, vi hade bestämt att vi kör vårt race och berätta vad jag behöver för medicin, mot smärtan och D-vitamin och B-12 – vitamin eftersom jag inte inte får så mycket sol på mig nu på vintern.
Vi kollade medicinen mot smärta och då sa läkaren att den där medicinen inte var mot smärta, utan lyckopiller och vi har ju dubblat den. Var det tänkt att jag skulle vakna på natten av smärtorna men ändå vara glad? Man skrev ut mediciner så jag kunde gå och hämta på apoteket, men som tur är har jag en bra sjuksköterska som hjälper mig. Hon tog kontakt med läkaren för att kolla medicinen och då var inte smärtmedicinen krossbar som jag hade bett om. Medicinen var utskriven till den 27/1 så jag skulle inte fått nån medicin förrän om cirka två veckor.
Sedan har jag inte tränat på tre veckor. Jag var där häromdan för att testa ut ett ståstöd som jag kan ha hemma. Jag frågade om jag kunde få några tider att träna och jag skulle få ett brev hemskickat med tider. Nu är det ju ändå fredag och jag hoppas att brevet kommer nästa vecka.
När jag provade ståstödet fick jag hela tiden höra att det var skattepengar som bekostade ståstödet, tillslut blev jag så trött att höra det så jag sa: Säg vart jag får tag i den så kan jag köpa en själv. Då sa hon, är du rik? Vad har hon med min ekonomi att göra? Du ska inte behöva betala det själv, sa hon. Nej, men sluta tjata då, sa jag. Jag har ju också betalat skatt i hela mitt liv och jag betalar fortfarande skatt på min sjukpenning. Såhär har det pågått sen jag blev sjuk. Jag skulle kunna fylla en telefonkatalog med brister inom sjukvården, men jag har varken tid eller ork. Det är svårt att hålla uppe motivationen och disciplinen när det enda jag begär är att folk runt mig är proffsiga som jag försöker vara. Är det för mycket begärt? Jimi — med Johan Pettersson
——